För sista gången den här sommarsäsongen, helt klart. Inte för att det inte är underbart, fantastiskt skitsköj att gå dit med mina barn, utan för att sommarsäsongen tar slut imorgon. Med skor var Lyckeli idag 90 cm så en helt ny värld med karuseller öppnade sig, till både hennes och Marcus förtjusning. Det åktes, det käkades plättar till lunch och banan till mellanmål, det kramades kaniner och det vinkades till gubbarna som paraderade i sagoslottet.

Då vi kom hem var Lyckan så trött att hon slocknade på golvet.

Fredagen bjöd på massa lek med Tristan för Lyckelis del. Först lekplatslek, sedan inomhuslek, middag och kvällsbokläsning. Det är GULD att ha en vän (gäller både mig och Lyckeli; Lyckeli har Tristan och jag har hans mamma Veronica) på gården, att leka med. Jag är förvånad över att det dock blir så sällan som det blir. Före Veronica och hennes familj flyttade hit trodde jag att vi skulle umgås flera gånger i veckan. Men dagarna går. Veronica jobbar. Vi är iväg ibland. Det blir inte så jätteofta ändå. Men jag njuter för fullt de stunden då vi umgås, pratar om ditten och datten och ser våra fina barn leka och ha skoj tillsammans.

Kvällsmys med russin, bok och kompis.

Lyckelis fantasi jobbar för fullt här hemma.

"Lilla bebiseeeen!" säger hon med sammetslen röst och vaggar en champinjon i famnen, samtidigt som hon klappar den i champinjonrumpan så som vi klappar Benjamin i rumpan när han ska somna.

Sedan sitter Lyckeli och hennes pappa på golvet och äter en clementin. Sista klyftan tittar Lyckeli länge på och sedan säger hon "sov så DOTT!" och viker in klyftan i skalet igen, lägger allt på golvet och viskar "nu sover den" med ett stort leende.

Efter maten blir hon arg för att hon snubblar. Hon kastar sig på golvet och gastar, med en del äkta frustration och en del teaterapa; "Lilla pöket SESSEN!" (Lilla spöket ledset). Det där "lilla pöket" förföljer oss idag. Det tittar fram både här och där. Ibland är Lyckeli själv "lilla pöket", ibland ser hon det bakom en stol eller i ett annat rum.

Och jag ler och önskar att jag kunde spara varje liten episod i minnet.   

Iofs var vi på Öppna Förskolan i förmiddags men sedan dess har vi bara varit hemma, inne, mycket i soffan men även en del på golvet, lekandes med tågbanan. Lagat lite mat. Sjungit en del. Bara haft det bra. Benjamin är en så himlans glad bebis och Lyckeli säger så fina och roliga saker. Jag ler i hela kroppen då hon säger "Tack så MYCKET! Vilket god plätt!" och strålar mot mig.

Min Lyckeli.

Tänk vilken tur jag har! Jag brukar säga att det är tur att de som inte KAN få barn inte vet vad de missar. Kanske låter hårt men det jag känner då jag ser mina barn, det hade jag inte kunnat leva utan nu då jag smakat det.

Glad kille i gåstolen!

"Men VAD är det där för gul grej, mamma?" såg han ut att undra första gången han satt i gåstolen, för några veckor sedan.

Jag har blivit en Buzzador. Jag fick idag hem fem miljoner (eller 12) Bambinonappar för barn upp till 6 månader och ska nu hitta personer som kan få testa dessa. Synd att jag var på ÖF idag för det är ju en hel vecka kvar tills nästa gång jag får tillfälle att dela ut nappar där. Hm... får fundera.

Att vara en Buzzador innebär att jag får hem produkter som jag dels ska testa själv, dels dela ut bland personer som passar för ändamålet. Jag ska sedan rapportera vad jag och mina "offer" tycker om produkten.    Fick just ett mail om att nästa vara jag får testa och rapportera om är en handkräm, samt ett mjukgörande läppcerat. Skoj!

Ja, jag vet... det heter förskola. Frågan är den om förskolan, som ni nu förstått. Sätta barnet där? INTE sätta barnet där? Jag tillhör dem som vill ha mina barn hemma. Jag tillhör dem som tack och lov har möjligheten att ha mina barn hemma längre än snittet. Jag och Marcus snålar och sparar för att kunna jobba ungefär halvtid den här tiden då barnen är små. De som inte har den chansen är ju beroende av förskolan, det inser jag. Men idag då vi var på ÖF (Öppna Förskolan) så talade vi just om förskolor i området. Enligt de andra mammorna så var det inget vidare på förskolorna i Balltorp just nu, då många ordinarie fröknar är sjuka och då pedagogiken blir lidande när vikarierna hoppar in och ut. Det blir mer barnförvaring, säger de. Jag ryser lite. Mina barn ska inte förvaras. Mina barn ska leka och ha skoj, få vara med sina föräldrar och vara trygga. Därmed INTE sagt att förskola INTE ger trygga barn! Jag är inte dummare än att jag inser att det finns lika många bra lösningar som det finns barn. En del älskar det. En del trivs bättre hemma. Men jag får utgå ifrån mig, eftersom det är det enda jag kan vara säker på. Jag vill ha mina små hos mig, så länge det bara går. Sedan ska de gå i skolan, mååånga år, och då får jag återgå till att jobba mer. Men fram tills iaf nästa höst ska jag bara njuuuta av att hänga med mina fina varenda dag!

Åh, jag bara älskar att logga in och se att jag har fått en eller några kommentarer på mina inlägg! Idag kom ett från en Caroline, som hittade min blogg då hon sökte efter andra som hade diabetes och var var gravida, och hon skriver att hon har följt min blogg sedan dess. Det är så ROLIGT att få inblick i vem som läser ens blogg.   

Caroline, jag får svara dig här då du inte länkade till någon egen sida. Ang Lyckelis blåsor så kan det mycket väl vara höstblåsor, men då salvan vi köpte hjälpte kändes det inte värt att gräva vidare i det. Jag tackar dock för länken du skickade mig vad gäller info om just höstblåsor.

Jag skrev ju att Lyckeli hade feber och inte ville äta. Då Teres kom i fredags så upptäckte vi varför... hon hade små sår på hela insidan av överläppen, stackars barn. Vi åkte direkt till apoteket och köpte en kräm som lägger sig som ett plåster över såren och bara en halvtimma senare åt hon en rejäl portion makaroner. Stackarn, det har ju gjort jätteont i munnen på henne då hon har försökt äta.   

Det finns en slags sår som heter Afte. På hälsa.se kan man läsa följande:

Afte är smärtsamma munblåsor som sakta växer och sedan brister. Tillståndet är vanligt och var femte person uppskattas ha afte till och från. Vanligen varar besvären i en vecka.

Salvan vi köpte på Apoteket heter Aftamed. Den är både läkande och bedövande, och nu, efter tre dagars smörjning, är det nästan läkt i munnen på Lyckeli. Vi smorde före hon skulle äta och före hon lade sig och det räckte gott.