Direktlänk till inlägg 27 november 2010
Det går inte att sluta grina... jag tycker det här dansnumret är så otroligt vackert, så fint och så berättande. Även här tänker jag just nu självklart på Linda i första hand. På Lars, hennes man, på deras barn och deras vänner. På Lindas föräldrar och på det faktum att man aldrig känner sig så hjälplös, så menlös och så utelämnande, som då man tvingas se en älskade gå igenom en sådan sak som kampen mot cancer.
http://www.youtube.com/watch?v=E1wr42lSuo8
Se även domarnas kommentarer efteråt. De sätter ord på de känslor som väller upp i en - i MIG - under dansen.
Jag går och funderar. Funderar på om jag ska börja blogga igen. Inte för att jag har så enormt mycket tid över, men för att jag tycker det var ett så fint dokument att ha kvar till mina barn i efterhand. Jag har, efter att inte ha besökt min egen blo...
Ja, de går, dagarna. Utan att jag hinner blogga! Fy, det får jag ändra på. :-) Vi har varit på landet, på Astrid Lindgrens värld, på landet igen, hemma... När skrev jag sist? Har jag skrivit om Lyckelis kalas? Ja, som sagt, det för länge sedan jag sa...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 |
4 | 5 |
6 |
7 | |||
8 |
9 |
10 |
11 | 12 |
13 |
14 | |||
15 |
16 |
17 | 18 | 19 | 20 |
21 | |||
22 | 23 |
24 | 25 | 26 | 27 | 28 | |||
29 | 30 | ||||||||
|