Alla inlägg under december 2010

Av Tina - 31 december 2010 15:51

Det "riktiga" nyårsfirandet kommer ikväll, då vi ska dinera och skåla hos Veronica och Tobbe, men vi tjuvstartade lite i förmiddags då Lyckelis vänner Tilde och Elly kom med föräldrar och småsyskon. Lite mat, lite skål för det nya året och en hel massa lek blev det, innan trötta barn åkte hemåt alternativt hasade sig upp till sin säng eller lades ut i vagnen för att sova. Nu råder lugnet här hemma, men snart brakar det loss igen, som sagt. Måste bara se om jag har något klänning att ta på mig... hm.


Alla våra barn på samma kort.    Från vänster sitter Elly, Joel, Lyckeli, Benjamin, Tilde och Freja. Goa ungar!


Hela tåget välter...


Tre fina tvååringar!


Gruppkram


 

Lilla Joel


  Sandra med Freja och Benji Boy.

Av Tina - 28 december 2010 22:41

Jag har inte fått tummen ur och laddat över korten från annandagen till datorn från kameran förrän idag. Men nu så! Jag tror bilderna gör sig bättre än ord:


  God mat var det! Först gröt- och smörgås-lunch och senare fint julbord.


 

Cool kille är redo för mat


 

Tomten kom! (Den dagena med...   )


  Fina flickor som i julklapp fick att gå på "Pippi på is" tillsammans med farmor och farfar till våren.


 

Benji Boy kör en annorlunda stil på paketöppningen: han gnager upp paketen med gommen.


  Benjamin, Åsa och Lina. I Åsas mage ligger det en mini.


  Sagoläsning i soffan


 

Jag och Benjamin


  Benjamin vill v e r k l i g e n ha tag i julgranspyntet!


  Och så spelade vi sällskapsspel! Rock och pop - frågesport om svensk musik, vilket vi fick i klapp av David och Lina.


 

Min fina man


Så. NU ska jag sluta bombadera med julbilder. Iaf tills om ett år.   

Av Tina - 28 december 2010 21:41

Nu så. Nu är jag på rätt temadag. Jag hade skrivit nummer 21 vid två rubriker. Som Lyckeli hade sagt: "Så tokit!"


En första... en första vadå? Första pojkvän? Nääää. Första barn? Äh, Lyckeli tjatar jag om så ofta ändå.     Första gång jag sov över hos någon? Det minns jag inte. Hm... vet ni? Jag ska nog ta första dagen som vegatarian, för den minns jag. Numera är jag ju snäppet bättre (  ); vegan, men då jag var 9 år gammal tog jag det första steget, som sagt, och blev vegetarian.?


9 år gammal. Jag gick i åk 4. Jag, Charlotte och Emelie höll ihop. Charlotte och Emelie hade känt varandra länge och varit vänner ett bra tag, men jag hade liksom fått halka in i deras lilla gäng. Vi låste ofta in oss på toa på rastarna (?!) och satt där och pratade. En dag bestämde vi oss för att bli vegetarianer eftersom vi tyckte det var väldigt synd om alla djur som blev uppäta. Det var en ganska naiv tanke som jag ändock har hållit fast vid, men lyckats utveckla något genom åren. Iaf - då det blev lunchrast åt jag BARA rivna morötter. Jag minns inte vad det var för mat som serverades men troligen något kokihopjox då jag inte ens åt kokt potatis. Jag minns också att Anders Johansson, som gick i sexan, som jag var DÖKÄR i, och som var mitt bords "bordsvakt" (han fick bestämma då hela bordet fick gå och lämna porslinet och gå ut på rast) högt frågade "Är någon här vegetarian" med en blick på min tallrik. Jag "mmm"-ade, vilket han inte hörde,så jag "mmm"-ade igen men inte heller den gången hörde han det. Så då han upprepade sin fråga en gång till så sa jag "Ja!" med munnen full av halvtuggad, riven morot, vilket resulterade i att det skvätte ut över hela bordet...


Hemma den eftermiddagen hade mamma gjort det vi kallade risotto, alltså kokt ris och stekt köttfärs blandat, vilket var min favoriträtt just då. Så min första dag som vegetarian sket sig... jag år risotto tills jag storknade, men vet ni? Det var den sista rätten med kött jag år. Sedan dess jag har jag inte smakat kött. Inte nån gång. Ever. Och jag känner inget sug efter det heller.


Charlotte och Emelie? Äh, de återgick ganska snabbt till att äta kött igen. Jag är nog mer envis.   


Av Tina - 28 december 2010 21:16

Jag ligger lite back med inläggen från 30-dagars-temat. Men nu är jag på banan igen!


Idag gäller det "det här får mig att gråta". Ojojoj... det är mycket det! Ska vi välja glada saker eller ledsamma saker? Då jag nyss hade ett tema om vad som gör mig glad så får jag ta de ledsamma sakerna nu då, antar jag. Eller? Äh, what the fuck, jag tar både och!


Ledsamt

Barn som far illa. Jag kan inte se typ UNICEF- eller Rädda Barnen-"reklam" på teve utan att lipa läppen av mig. Herregud... de där små småttingarna. Jag kan heller inte se Barncancerfondens infosnutt på teve, den där med fyra stolar varav en är tom, utan att en tår bränner i ögat. Barn får inte dö! Jag vill ta hem alla små, utmagrade, fattiga och undernärda barn och ge dem ärtor och potatismos! Jag vill krama och skydda alla små barn som utsätts för våld och övergrepp och jag vill stoppa allt vad sjukdom heter för små barn.


Jag lipar då jag tänker på hur vi människor tar oss rätten att utnyttja och i många fall plåga andra levande varelser. Det har t.ex varit mycket snack om hur hemskt det är att minkar släpps ut ur sina burar av människor som vill visa sin avsky mot pälsindustrin. Jättehemskt att naturen runt om till stor del förstörs då en så stor mängd rädda rovdjur släpps lösa. Trist för mink-"ägaren" att han får spendera nätterna framöver med att samla i "sina" minkar och förlora massa pengar. Men vet ni? Det är lagom trist och hemskt att leva sitt liv i en trång bur och sedan gasas ihjäl med... Jag kan inte tänka mig att det är positivt för dem på något sätt. Jag vill inte vara så extrem att jag tycker personerna som släpper ut minkarna gör RÄTT, men vet ni? Jag förstår handlingen. Jag förstår deras frustration. Och jag tycker vi kan vända hela diskussionen till hur "rätt" det är av minkägaren att hålla på med det han gör över huvud taget. Ta tag i det från grunden, så att säga. Det här blev långt, men kanske är det bra att ta ett exempel så det inte blir "aaamen, jag vill typ ha världsfred och rädda alla djur, liksom".


Jag gråter då jag tänker på att jag inte får chans att i detta liv tala med min morfar eller min mormor igen. Mormor. Fina mormor som jag kunde prata så bra med, om allt. Fina, lite tokiga, men underbara mormor. Bastanta, trygga, glada morfar. Jag saknar dem så. Varje dag.


Glatt

Vi tar lite glatt som får mig att gråta med!


Jag grät som en ko då Lyckeli för första gången sa att hon älskar mig. LIvet kändes där och då komplett!


Jag gråter som en tok på bröllop. Det är ju så vackert!


Jag grät vid båda mina fina barns födelse. Jag grät varje gång jag tittade på dem då de var sådär yttepytte, för de var ju så fiiiiina och jag fattade inte hur jag kunde få gå iväg med dessa underverk från bb utan att någon stoppade mig. Otroligt!


MÄH! NU liper jag nästan då jag inser att jag redan har skrivit det här inlägget förr! Jag måste ha räknat fel i temana, skrivit fel nummer i rubrikerna eller något. Äh, jag postar det här ändå, ni får stå ut med det helt enkelt.   




Av Tina - 28 december 2010 19:28

Jomen jag vet... jag är inte helt objektiv, men jag skiter i det. Min dotter är en talang! Hon är superduperduktig på att teckna, precis som min storasyster och min mamma. Man får tycka att ens egna barn är det underbaraste som finns. Det går nog inte att INTE tycka det! Man får i hjärtat, i sin blogg och till sina närmaste skryta tungan av sig över sina barn och deras bravader, vad det än må vara. Faktiskt!


 

Ser ni!


 

Här ritade hon farfars röda bil. Ser ni den glada farfarn som sitter och kör i bilen?



Här har hon ritat "Många, MÅNGA solaj!"


Vi tränar iofs mycket på att rita. Hon gillar det, jag gillar det och Marcus gillar det. Då jag lagar mat är det så passande att hon sitter vid bordet och målar, och då glor Bejamin med stora ögon så jag hinner hacka lök och vända pannkakor eller vad det nu är jag lagar till.


Jag tror det är bra för fantasin med. Angående fantasi hade Lyckeli höll Lyckeli en lång harang idag om att "Jag heter Nasse, du (jag) heter Musse Pigg och du (pappan) heter en anka. Han (Benjamin) heter Nalle Puh och jag tycke de e jojit! (=roligt)"


Av Tina - 28 december 2010 16:31

Lyckeli fick ett Bamsepussel, ett stort golvpussel, i julkapp. Söta hon satte genast farfar i arbete då han kom för att fika idag.

   

Av Tina - 28 december 2010 09:11

Konversation vid frukostbordet:


Jag: Nu ska vi äta frukost, Lyckeli. Benjamin ska ha gröt, vad vill du ha?

Lyckeli: INTE gjöt!

Jag: Nä, det vet jag ju. Vill du ha flingor och mjölk?

Lyckeli: NÄ! Ja vill ha jis och soja.

Jag: Ris och soja? Till frukost? Nääää, det går ju inte!

Lyckeli: JO! Det gååj!

Jag: Nämen vi kan ta en smörgås, eller havrepuffar.

Lyckeli: NÄÄÄÄJ! Jis och soja ja ha! 



Okej. Lyckligtvis fanns det lite ris i kylen sedan middagen igår. I med det i en kastrull, en skvätt havregrädde och en skvätt soja. Lyckeli blev själaglad och utbrast: "ÅH! De e så GOTT!" och "Ja e så hungig!" så jag är nöjd, trots det något udda kostvalet av min härligt knasiga dotter.   


Hon är ju så underbar! Hon är inne i en ålder nu då hon frågar om allt, och jösses vad hon lägger på minnet och vad hon snappar upp. Saker man har nämnt en gång i förbifarten dyker upp flera veckor senare, i ett helt annat sammanhang, och då har sötrumpen alltså gått och funderat på det här och lagrat det i minnet. Herregud... så sött! Inatt vaknade hon och mumlade förtvivlat "Paket... paket..." Jag då sa att det var en dröm och att vi kunde prata om den imorgon. Idag då hon vaknade så förklarade jag att man kan drömma på natten, det är som bilder i huvudet och det kan vara både roliga och tråkiga saker man drömmer. Och SOM hon funderade! Till slut samlade hon sig, tittade på mig och sa "Bilde i huuuvet!" och pekade på hjässan. Så förstod hon. Det värmer i mitt hjärta.


Av Tina - 26 december 2010 10:18

Som traditionen bjuder åkte vi igår, på juldagen, till min mamma för att där fira jul med mina syskon med familjer. Det var en kall men fin dag och då vi svängde upp på den lilla grusvägen som leder hem till mamma från "stora vägen" (alltså en vanlig, simpel landsväg) så fick jag som alltid den där myskänslan. Hemma.


 

Gott om snö var det


Vi lyckades komma sist av alla, vi som alltid är tidigast i vanliga fall. Men det var inte lång stund de hade väntat, och det dröjde bara ungefär fyra millisekunder innan Lyckeli och kusin Teo hade hittat varandra och röjde på övervåningen. Där huserade de tills det blev middagstajm.


Alla fick plats i mamma kök, trots att vi är en "toj, tooooj famij", som Lyckeli hade sagt.


 

Lyckeli festade på broccolibuketter och lite ost.

Hon är inte mycket för den övriga julmaten, den flickan.



Sedan kom tomten! Lyckeli var först lite blyg och satt mest i soffan, intill kusin Jonna och farbror Anders (lillsyrran Majas sambo) men då Teo vågade hjälpa tomten dela ut klappar så smög hon sig fram efter en stund för att göra detsamma.


 

Tomten kommer!


 

Först lite blyg...


  ...men sedan modigare. Det var skoj att hjälpa tomten dela ut alla klappar.

(Kolla in Gabbis roliga min i bakgrunden!   )


 

De vågade sig upp i tomtens knä också, alla småbarn.


  Och så var det dags för julklappsöppning! Lyckeli ficken rolig apa av morbror Tobbe, som snabbt blev väldigt poppis.


 

Man "stal" hans banan och då började han gråta och skrika tills man satte tillbaka bananen i handen på honom. Först var det lite scary men sedan bara hon skrattade så fort apan satte igång.


 

Herr Apa


  Bada i julklappspapper var roligt, tyckte Benjamin.


 

Skoj!


 

Snyggstrassen hade han på sig idag, lillkillen, och visst är han söt som få?


 

Det var för mycket snö för att mormor skulle kunna hugga sig en gran (de har egen skog) så hon pyntade trappräcket istället. Lite... annorlunda!


 

Mys med kusin Jonna


Ja, det blev en del bilder. Har ni orkat bläddra ändå hit ner så ser ni att vi har haft en jättefin juldag med våra nära. Jag är så tacksam över min familj; över hur roligt vi har tillsammans och över att vi träffas vid högtiderna under året. En sån familj ska man vara rädd om!

Skapa flashcards