Vilket svårt tema... det finns ju så många ögonblick! Jag skulle kunna skriva om många ögonblick som har påverkat mig. Ögonblicket då min mamma berättade att min pappa oväntat hade dött. Då min storasyster ringde till mig i Kroatien, där jag bodde och jobbad ett år, för att berätta att min älskade mormor gått bort. Då mamma kom och hämtade mig på internatet där jag bodde under gymnasiet, och jag visste sekunden jag såg henne titta in aulan dä jag tränade med kören, att morfar hade dött. Men jag vill inte fokusera på såna här jobbiga, sorgsna minnen.

Jag vill fokusera på de lyckliga minnen jag har! Då jag och Marcus träffades för första gången. Då vi träffades för andra gången, drygt ett halvår efter första gången, och jag då fick en helt fantastisk kram och ett leende som kunde smälta ett isberg. Jag skulle kunna skriva om då jag fick upp Lyckeli på magen under förlossningen, för det var ett ögonblick som var extremt fyllt av överväldigande känslor. Då Benjamin föddes var också ett otroligt ögoblick.

Men jag tar ett annat... jag tar TVÅ, som jag bakar ihop till ett, för det var faktiskt nästan exakt samma känslor och tankar som dök upp under båda ögonblicken. Det handlar om då jag och Marcus fick reda på att vi väntade barn...

Båda våra barn var väntade. Efterlängtade, planerade inför, beredda på. Men det sista vet jag inte om man någonsin kan säga är sant, egentligen. Hur mycket man än tänker på och längtar efter att få det där plusset, så är man aldrig beredd på de känslor som väller fram då man faktiskt ser det där plusset på stickan.   

Det är en evig väntan, de där två, tre minuterna man måste ge sig till tåls innan man kan avläsa testet. Under de där minuterna försöker man intala sig själv att "det är inget, det är inget, jag är inte gravid" för att inte bli för besviken sedan då testet visar sig negativt. Lika bra att ställa in sig, liksom, för besvikna har vi fått bli några gånger i väntan på att våra barn ska bli till.

Men så tittar man. Och så ser man. Där är det, plusset, beviset på att man är gravid och väntar ett barn. Det är ett magiskt ögonblick, fullt av lycka, tvivel, skratt, tvekan, överväldigande pirr i magen och en känsla av surrealism. Ändå är man så där och då som man bara kan vara. Så tacksam. Så ödmjuk inför livet och dess mirakel, som man nu fått ta del av."Klarar vi det här? Vad har vi gett oss in på egentligen!?" flyger förbi i huvudet. Men samtidigt infinner sig den där övertygelsen. "Det här är ett mirakel. Magi. Kärlek och MENINGEN!" Och så växer förväntan inför det där undret man har i magen. Kärleken till det och lyckan över att få njuta av vetskapen om att det finns till.

Det är ett magiskt ögonblick. Vi har haft turen att få följa dessa mirakel hela vägen till graviditetens slut och njuta av att få vårt barn i famnen. Inte alla får den lyckan. Vi har haft turen att få slippa besvikelsen och sorgen över ett förlorat barn och det är vi - jag och Marcus - evigt tacksamma för. De där ögonblicken har givit oss vår största lycka - våra barn. Lyckeli och Benjamin. Magi.