Vilket svårt tema... det finns ju så många ögonblick! Jag skulle kunna skriva om många ögonblick som har påverkat mig. Ögonblicket då min mamma berättade att min pappa oväntat hade dött. Då min storasyster ringde till mig i Kroatien, där jag bodde och jobbad ett år, för att berätta att min älskade mormor gått bort. Då mamma kom och hämtade mig på internatet där jag bodde under gymnasiet, och jag visste sekunden jag såg henne titta in aulan dä jag tränade med kören, att morfar hade dött. Men jag vill inte fokusera på såna här jobbiga, sorgsna minnen.

Jag vill fokusera på de lyckliga minnen jag har! Då jag och Marcus träffades för första gången. Då vi träffades för andra gången, drygt ett halvår efter första gången, och jag då fick en helt fantastisk kram och ett leende som kunde smälta ett isberg. Jag skulle kunna skriva om då jag fick upp Lyckeli på magen under förlossningen, för det var ett ögonblick som var extremt fyllt av överväldigande känslor. Då Benjamin föddes var också ett otroligt ögoblick.

Men jag tar ett annat... jag tar TVÅ, som jag bakar ihop till ett, för det var faktiskt nästan exakt samma känslor och tankar som dök upp under båda ögonblicken. Det handlar om då jag och Marcus fick reda på att vi väntade barn...

Båda våra barn var väntade. Efterlängtade, planerade inför, beredda på. Men det sista vet jag inte om man någonsin kan säga är sant, egentligen. Hur mycket man än tänker på och längtar efter att få det där plusset, så är man aldrig beredd på de känslor som väller fram då man faktiskt ser det där plusset på stickan.   

Det är en evig väntan, de där två, tre minuterna man måste ge sig till tåls innan man kan avläsa testet. Under de där minuterna försöker man intala sig själv att "det är inget, det är inget, jag är inte gravid" för att inte bli för besviken sedan då testet visar sig negativt. Lika bra att ställa in sig, liksom, för besvikna har vi fått bli några gånger i väntan på att våra barn ska bli till.

Men så tittar man. Och så ser man. Där är det, plusset, beviset på att man är gravid och väntar ett barn. Det är ett magiskt ögonblick, fullt av lycka, tvivel, skratt, tvekan, överväldigande pirr i magen och en känsla av surrealism. Ändå är man så där och då som man bara kan vara. Så tacksam. Så ödmjuk inför livet och dess mirakel, som man nu fått ta del av."Klarar vi det här? Vad har vi gett oss in på egentligen!?" flyger förbi i huvudet. Men samtidigt infinner sig den där övertygelsen. "Det här är ett mirakel. Magi. Kärlek och MENINGEN!" Och så växer förväntan inför det där undret man har i magen. Kärleken till det och lyckan över att få njuta av vetskapen om att det finns till.

Det är ett magiskt ögonblick. Vi har haft turen att få följa dessa mirakel hela vägen till graviditetens slut och njuta av att få vårt barn i famnen. Inte alla får den lyckan. Vi har haft turen att få slippa besvikelsen och sorgen över ett förlorat barn och det är vi - jag och Marcus - evigt tacksamma för. De där ögonblicken har givit oss vår största lycka - våra barn. Lyckeli och Benjamin. Magi.

 

spikie

1 december 2010 20:50

blir helt varm i hjärtat av ditt inlägg....
känner igen känslan när man står och tittar på +:et

http://spikie66.babyblogg.se

 

Annica "kvack"

1 december 2010 22:36

När du skriver så där blir jag väldigt sugen på att få se ett plus igen. Så inlevelse fullt. Jättebra skrivet.

 

Maria

1 december 2010 23:01

Hej! Kom in på din blogg (via Lindas) och kände för att lämna ett litet avtryck. Jag tycker att du skriver jättebra och jag känner igen mig i mycket. Kommer definitivt att titta in här fler gånger!! :) //Maria

http://miszblogg.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag går och funderar. Funderar på om jag ska börja blogga igen. Inte för att jag har så enormt mycket tid över, men för att jag tycker det var ett så fint dokument att ha kvar till mina barn i efterhand. Jag har, efter att inte ha besökt min egen blo...

Dagarna på Orust då vi delade hus med två andra familjer - nära vänner till oss med barn födda samma år som våra- rusade förbi. Lek, skratt, grodhoppartävling, kantarellplock och sällskapsspel avlöste varandra och i skrivande stund sitter jag här med...

Ja, de går, dagarna. Utan att jag hinner blogga! Fy, det får jag ändra på. :-) Vi har varit på landet, på Astrid Lindgrens värld, på landet igen, hemma... När skrev jag sist? Har jag skrivit om Lyckelis kalas? Ja, som sagt, det för länge sedan jag sa...

Idag var vi vid Näs och badade tillsammans med Lina och David. Det blåste en del och barnen hade skoj i vågorna. Benjamin satt i och för sig i gummibåten hela tiden. Krampaktigt hållande årorna och skallrande tänder, men totalt störtvägrande att gå u...

Sedan husen hemmavid började bli ommålade för några veckor sedan är Lyckeli väldigt inne på att bli målare och snickare. Målarna får nämligen gå på taket... Innan denna upptäckt levde Lyckeli i tron om att det bara var Pippi och katter som fick göra ...