Det här temat är svårt. Jag har klurat hela dagen på hur jag ska formulera mig. Det är svårt att behandla något så stort som "tro" på en enda sida i ett blogginlägg. Det finns ju så många olika perspektiv! Men jag ska försöka stanna vid bara mina egna tankar och känslor.

Jag tror att var och en är sin egen Gud. Jag tror alltså inte på en allsmäktiga Gud som beskrivs i den kristna tron, eller på någon Gud som beskrivs i någon annan religion heller. Med att var och en är sin egen Gud menar jag att man har möjligheter och val att göra sitt liv bättre, och det är ens ansvar att ta de vara på de möjligheterna och göra de där bra valen. En dödssjuk människa vill leva. En fattig vill bli rik. En lam vill gå. Jag menar inte att de har ansvar att se till att de får sina innersta drömmar uppfyllda, för de möjligheterna har de inte. Men de har ett ansvar att göra det bästa av det som givits dem, av sina öden. Förstår ni vad jag menar?

Jag tror att människan i grund och botten är god men att vårt kapitalistiska och elitistiska samhälle har drivit många in på fel spår. Då är det hat, avundsjuka och illvilja som driver dem till fel handling, istället för att man hela tiden ser till vad som EGENTLIGEN är viktigt i livet.

Jag tror att det finns något... kanske inte en andevärld men ett slags medvetande. Ett gemensamt medvetande. Därför kan vi ibland träffa våra "själsfränder", för då har vi hittat en person som ligger nära i det gemensamma medvetandet. En person som ser det vi ser i världen. Tänk er ett stort moln. Det existerar samtidigt som vi lever här på Jorden. En bit av våra medvetanden är där uppe i det här molnet (metaforiskt), och om vi träffar en person som har sitt medvetande i närheten av vårt i detta gigantiska moln, så har vi oss en själsfrände. Är jag begriplig?

Jag tror att vi alla måste lugna oss. Jag tror att vi måste återgå till det som vi brinner för i våra hjärtan. Närhet. Kärlek. Relationer. Det handlar inte om snyggaste jackan, snabbaste bilen eller mest pengar i börsen. Det vi kommer minnas på vår dödsbädd är de relationer vi har haft i livet. Vi kommer minnas de glada ögonblicken, de där som är fyllda av kärlek och medmänsklighet. Och det är vårt fokus på det som vi aldrig får tappa...

 

spikie

2 december 2010 21:47

så bra skrivet! vart får du allt ifrån? ;-)

Jo jag tyckte denna utmaning verkade rolig. man får tänka till lite och kanske blir det meningsfulla inlägg? :-)

http://spikie66.babyblogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag går och funderar. Funderar på om jag ska börja blogga igen. Inte för att jag har så enormt mycket tid över, men för att jag tycker det var ett så fint dokument att ha kvar till mina barn i efterhand. Jag har, efter att inte ha besökt min egen blo...

Dagarna på Orust då vi delade hus med två andra familjer - nära vänner till oss med barn födda samma år som våra- rusade förbi. Lek, skratt, grodhoppartävling, kantarellplock och sällskapsspel avlöste varandra och i skrivande stund sitter jag här med...

Ja, de går, dagarna. Utan att jag hinner blogga! Fy, det får jag ändra på. :-) Vi har varit på landet, på Astrid Lindgrens värld, på landet igen, hemma... När skrev jag sist? Har jag skrivit om Lyckelis kalas? Ja, som sagt, det för länge sedan jag sa...

Idag var vi vid Näs och badade tillsammans med Lina och David. Det blåste en del och barnen hade skoj i vågorna. Benjamin satt i och för sig i gummibåten hela tiden. Krampaktigt hållande årorna och skallrande tänder, men totalt störtvägrande att gå u...

Sedan husen hemmavid började bli ommålade för några veckor sedan är Lyckeli väldigt inne på att bli målare och snickare. Målarna får nämligen gå på taket... Innan denna upptäckt levde Lyckeli i tron om att det bara var Pippi och katter som fick göra ...