Oj,vilket roligt tema! Men så svårt att få ner på ett inlägg som ändå blir okej för er att läsa.    Det får inte vara för långt, inte för rörigt, inte för diffust...

Det här med drömmar är ju så svårt. När jag var liten var min dröm att ha hundra hästar och stora stallar runt min gård att ha dem i. Jag skrev förteckningar på vad alla hästar skulle heta och vilka raser de tillhörde. Jag noterade hur många sadlar jag behövde och jag gjorde ritningar över stallarna.

Sedan var min dröm att bli veterinär. Den drömmen realisrades dock inte, för jag insåg då jag tänkte närmre på det att jag inte är gjord för det här med att skära och dona i levande kött, eller att ta livet av små raringar. Jag gillar själva missionärsdelen med veterinärjobbet - att laga, fixa, rädda. Men jag lade som sagt de planerna, de drömmarna, på hyllan.

Nu tycker jag att jag lever i min dröm. Det här med att få barn visste jag skulle vara något för mig, men det blev ju hundra gånger bättre än jag hade kunnat föreställa mig! Den där enorma kärleken... ojojoj. Den går inte att slå. Jag älskar mina barn så.

Jag har min Marcus. Min fina, som jag var så rädd att jag skulle förlora hösten 2008 då han drabbades av cancer. Men han lever, helt enligt mina drömmar.

Jag drömmer vidare om hälsa. Om att kunna påverka människor. Jag drömmer om en värld där vi inser att de kapitalistiska makterna inte står över miljöaspekterna. Vi behöver vår jord. Jag drömmer om att människor ska ha respekt för andra levande varelser på vår jord. Inte utnyttja så. Inte plåga, inte se liv som varor i en handel eller inplastade kotletter som ska hamna på matbordet.

Jag drömmer vidare om ett liv i ro. I harmoni. Där jag har tid för det jag vill ha tid med. Där jag kan umgås med mina kära. Jag har haft högflygande drömmar om att bli författare - att kunna livnära mig på att skriva. Men jag inser att det är ett för ensamt jobb för mig. Jag inser även att jag inte har tålamod nog för det. Jag vill se resultat snabbare än så!

Men tillbaka till essensen: Jag har min dröm här. Här i hemmet och i hjärtat. Mina barn. Min Marcus. Min fina familj med syskon, både sådana jag är bundna till i blodet och sådana jag har fått genom Marcus. Mina vänner. Mina fina vänner som finns där. Och mina barn... Igen; mina barn. Essensen i mitt liv. Mina drömmar i realitet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag går och funderar. Funderar på om jag ska börja blogga igen. Inte för att jag har så enormt mycket tid över, men för att jag tycker det var ett så fint dokument att ha kvar till mina barn i efterhand. Jag har, efter att inte ha besökt min egen blo...

Dagarna på Orust då vi delade hus med två andra familjer - nära vänner till oss med barn födda samma år som våra- rusade förbi. Lek, skratt, grodhoppartävling, kantarellplock och sällskapsspel avlöste varandra och i skrivande stund sitter jag här med...

Ja, de går, dagarna. Utan att jag hinner blogga! Fy, det får jag ändra på. :-) Vi har varit på landet, på Astrid Lindgrens värld, på landet igen, hemma... När skrev jag sist? Har jag skrivit om Lyckelis kalas? Ja, som sagt, det för länge sedan jag sa...

Idag var vi vid Näs och badade tillsammans med Lina och David. Det blåste en del och barnen hade skoj i vågorna. Benjamin satt i och för sig i gummibåten hela tiden. Krampaktigt hållande årorna och skallrande tänder, men totalt störtvägrande att gå u...

Sedan husen hemmavid började bli ommålade för några veckor sedan är Lyckeli väldigt inne på att bli målare och snickare. Målarna får nämligen gå på taket... Innan denna upptäckt levde Lyckeli i tron om att det bara var Pippi och katter som fick göra ...