Ett ögonblick. Jag tänker ta en fiktivt ögonblick. Ett ögoblick som smärtar mig, som periodvis plågar mig och som skrämmer sig så till den grad att jag får ångest då jag inte kan släppa tanken. Ett ögonblick som jag av hela min själ, hela min kropp och hela min sinnesnärvaro hoppas att jag aldrig, aldrig, aldrig behöver uppleva. Tyvärr finns det de som tvingas uppleva det där hemska ögonblicket, som tvingas leva vidare i den smärtsamma vetskapen att just det där ögonblicket, då förändades livet radikalt och fruktansvärt. Ögonblicket då deras barn dog.

Jag har några par i min bekanskap som tvingas genomlida detta. Ett är Samuel och Linnéa som förlorade sin förstfödda son för några år sedan. Han hade cancer, friskförklarades men dog några veckor efter det, bara några månader före det att Linnéa födde deras andra son. Josef blev inte så gammal, men hans liv hade lika stor betylse som vilket som helst av våra liv, som pågår lite längre. I julklapp till varandra brukar jag och Marcus sätta in en slant på barncancerfonden så att så få barn som möjligt ska behöva gå samma öde till mötes som Josef.

Min syster förlorade sitt andra barn i magen. Lucas hade inga njurar, han hade aldrig kunnat överleva utanför magen. Han ligger begravd på kyrkogården och fast vi sällan talar om Lucas så är han där, han är en del av min systers familj och jag tänker ofta på honom, undrar vem han var, då jag kör förbi platsen där han ligger begravd.

Det finns så många fler. Fler än jag orkar tänka på. Jag kan inte tänka mig något mer smärtsamt, något mer omöjligt att överleva utan att man får djupa sår i hjärta och själ. Kanske är det en slags psykisk mening med att man ska tänka såna här tankar, gå igenom hur det skulle kännas, hur man skulle reagara, men jag har svårt att se den meningen i stunden då mina fiktiva händelser inträffar i hjärnan. Jag plågas en stund, våndas, gråter, krampar i bröstet. Sedan kommer jag hem, eller stiger upp från sängen, eller kommer ut från rummet där jag var själv, ser mina fantastiska barn och inser att de är där, alldeles levande och det mest värdefulla i hela världen för mig. Må det aldrig hända dem något!

 

spikie

19 december 2010 20:50

ryser i hela kroppen. tårarna tränger fram. man är ju så otroligt lyckligt lottad att få ha 2 så fina barn. kan bara föreställa mej vilken sorg att förlora ett barn. nåt jag inte vill att nån ska behöva gå igenom.

http://spikie66.babyblogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag går och funderar. Funderar på om jag ska börja blogga igen. Inte för att jag har så enormt mycket tid över, men för att jag tycker det var ett så fint dokument att ha kvar till mina barn i efterhand. Jag har, efter att inte ha besökt min egen blo...

Dagarna på Orust då vi delade hus med två andra familjer - nära vänner till oss med barn födda samma år som våra- rusade förbi. Lek, skratt, grodhoppartävling, kantarellplock och sällskapsspel avlöste varandra och i skrivande stund sitter jag här med...

Ja, de går, dagarna. Utan att jag hinner blogga! Fy, det får jag ändra på. :-) Vi har varit på landet, på Astrid Lindgrens värld, på landet igen, hemma... När skrev jag sist? Har jag skrivit om Lyckelis kalas? Ja, som sagt, det för länge sedan jag sa...

Idag var vi vid Näs och badade tillsammans med Lina och David. Det blåste en del och barnen hade skoj i vågorna. Benjamin satt i och för sig i gummibåten hela tiden. Krampaktigt hållande årorna och skallrande tänder, men totalt störtvägrande att gå u...

Sedan husen hemmavid började bli ommålade för några veckor sedan är Lyckeli väldigt inne på att bli målare och snickare. Målarna får nämligen gå på taket... Innan denna upptäckt levde Lyckeli i tron om att det bara var Pippi och katter som fick göra ...