Vår gran har ju varit uppe i snart två veckor, men som ni kanske minns gick ju min kamera sönder för ett tag sedan. Nu är den dock lagad och jag kan ta kort igen, till min stora lycka.  

Benjamin får något lyriskt i blicken då han får span på granen. Sedan går de sm, knubbiga benen som trumpinnar i gåstolen och han hinner få upp en rejäl fart rakt över vardagsrumsgolvet, fram till granen, som står i ett hörn. Väl där vevar han frenetiskt efter ljusen, som han helst vill suga på. Annars duger det med en kula, som tydligen också smakar gott. Två gånger har han lyckats välta hela granen över sig. En gång tog en stol emot det värsta, så han satt där under, skitnöjd, tuggandes på några barr. Den andra gången fick han den dock över sig, vilket inte var lika populärt... men inte lär han sig av sina misstag, gossebarnet, utan dagen efter är det samma lyster som tänds i hans ögon då han hamnar i sin gåstol och vi tänder granens belysning.   

Lyckeli är ofantligt stolt. Hon fick nämligen hjälpa mig klä den och hon går gärna där och småpysslar, flyttar på några glitterlängder och hänger upp någon leksak som hon hittar. Benjis små bitringar passar perfekt att trä på grenarna, har hon kommit på.

Mina två pyjamastroll.

  '

"Mamma, mamma, ta kott på JYGGEN, sa jag..." deklarerade Lyckeli då jag tog fram kameran. Varifrån har hon fått det?!

"Mmmm! My precious!"

"Va? Jag? Vad jag gör? Eeeeh... grejar lite bara!"

Mycket får mig att må bättre! Det finns ju uppenbara svar, som mina barn och mina Marcus, men det finns ju även mer otippade saker, mer personliga svar, som får mig att må bra.

Jag mår bra av värme. Av att känna varma stenar under fötterna. Jag mår bra av en god glass, av att mail från en vän eller av att hitta ett bra pris på pomelo i affären (jag har snöat in på pomelo nu, äter det nästan varje dag). Jag blir glad då Marcus ger mig en skön massage på rygg eller fötter, av ett varmt bad och en god kopp te. Jag blir glad av fina minnen, av att mina favoritstrumpor är rena så jag kan ha dem på mig, av att få ett brev från min brevvän Marina i brevlådan. Jag blir glad av en puss från min fina man, av en kram och ett "ses imojjon" av Lyckeli då hon lägger sig och ett tandlöst, men ack så lyckligt, leende från Benjamin.

Jag mår bra av snällhet. Jag blir glad då jag får en komplimang, då jag får en bekräftelse på att andra tycker jag är bra, snäll, smart eller rolig. Jag blir glad då jag inser att jag har en ny korsordtidning att bita tag i, eller då jag lyckas få ett superduperbra kort med min kamera.

Jag mår bra av både stora och små saker. Det behöver inte vara något extraordinärt som sker för att man ska bli glad, om man har vett att uppskatta livet varje dag.

Jag mår bra av att vara glad. Av att andra människor är glada. Jag blir glad över att göra andra glada.

Imorse kräktes Benjamin. Han är ett litet kräkbarn så det är inget ovanligt med det, men imorse var det med besked. Hela han var full med kräk, hela Marcus var full med kräk och det kom i soffan och på golvet. Och så hör man Lyckeli, mycket uppgivet: 

"Nääääääääj! Mamin käktes Bäntssons mage! SÅ man INTE jöja! Ååååååh, Bäntsson... nääääääj!" *skakar på huvudet och ser mycket bekymrad ut*

Berntsson är alltså en gubbe som jag gjorde i syslöjden då jag gick i åk 9. Han har hängt med i alla år och nu är han en av Lyckelis följeslagare. Och han fick då kräks på magen, hemska tanke... att pappa och lillebror stod en meter ifrån henne, helt kräkiga från topp till tå, det rörde henne inte i ryggen, men att BERNTSSON fick på magen, det var tragik på hög nivå.

Berntsson i egen, hög person