Lyckeli gillar donosaurer. Hon ska få ett gäng av oss i julklapp men vi har inte kunnat hålla oss riktigt utan givit henne två i förväg. För ett tag sedan fick hon en som hon raskt döpte till Mack, helt på eget bevåg. Och idag fick hon då nästa, som efter en smula funderande fick namnet Nöt. Jag fullkomligt älskar den tjejens fantasi!

Nöt är orange och Mack är svart

Det finns ju olika typer av gråt. Jag är en storgråtare, jag grinar både av lycka och sorg.

Jag gråter ofta till fantasier. Alltså att jag föreställer mig något jättelyckligt eller något väldigt sorgset. Jag kan lipa till en fin låt eller till en gripande film. Jag grinar jämt, varje gång, alltså VARJE gång, jag är på bröllop. Jag grinar då jag ser en ny bebis, eller en förlossning, på teve. Jag lipade av lycka då Lyckeli första gången sa att hon älskar mig. Jag lipade av lycka då mina barn föddes. Jag har for Gods sake till och med grinat till Simpsons... jag tyckte något var lite gripande, men jag minns inte just vad det var.   Jag gråter ofta då jag hör en låt som griper mig mycket.

Jag är glad att jag har så lätt att gråta. Jag har mina känslor väldigt nära ytan och det är positivt nio gånger av tio. Enda gångerna det är mindre bra är då jag tvingas vara lite hård i min roll som lärare eller som ordförande i bostadsföreningen här där vi bor.

Att känna är att leva. Jag menar inte att man måste ha dåliga saker i sitt liv för att glädjas åt de bra, men jag menar att det är positivt att våga sörja, att våga gråta, våga skratta, våga visa att man är glad eller ledsen.

Vår gran har ju varit uppe i snart två veckor, men som ni kanske minns gick ju min kamera sönder för ett tag sedan. Nu är den dock lagad och jag kan ta kort igen, till min stora lycka.  

Benjamin får något lyriskt i blicken då han får span på granen. Sedan går de sm, knubbiga benen som trumpinnar i gåstolen och han hinner få upp en rejäl fart rakt över vardagsrumsgolvet, fram till granen, som står i ett hörn. Väl där vevar han frenetiskt efter ljusen, som han helst vill suga på. Annars duger det med en kula, som tydligen också smakar gott. Två gånger har han lyckats välta hela granen över sig. En gång tog en stol emot det värsta, så han satt där under, skitnöjd, tuggandes på några barr. Den andra gången fick han den dock över sig, vilket inte var lika populärt... men inte lär han sig av sina misstag, gossebarnet, utan dagen efter är det samma lyster som tänds i hans ögon då han hamnar i sin gåstol och vi tänder granens belysning.   

Lyckeli är ofantligt stolt. Hon fick nämligen hjälpa mig klä den och hon går gärna där och småpysslar, flyttar på några glitterlängder och hänger upp någon leksak som hon hittar. Benjis små bitringar passar perfekt att trä på grenarna, har hon kommit på.

Mina två pyjamastroll.

  '

"Mamma, mamma, ta kott på JYGGEN, sa jag..." deklarerade Lyckeli då jag tog fram kameran. Varifrån har hon fått det?!

"Mmmm! My precious!"

"Va? Jag? Vad jag gör? Eeeeh... grejar lite bara!"

Mycket får mig att må bättre! Det finns ju uppenbara svar, som mina barn och mina Marcus, men det finns ju även mer otippade saker, mer personliga svar, som får mig att må bra.

Jag mår bra av värme. Av att känna varma stenar under fötterna. Jag mår bra av en god glass, av att mail från en vän eller av att hitta ett bra pris på pomelo i affären (jag har snöat in på pomelo nu, äter det nästan varje dag). Jag blir glad då Marcus ger mig en skön massage på rygg eller fötter, av ett varmt bad och en god kopp te. Jag blir glad av fina minnen, av att mina favoritstrumpor är rena så jag kan ha dem på mig, av att få ett brev från min brevvän Marina i brevlådan. Jag blir glad av en puss från min fina man, av en kram och ett "ses imojjon" av Lyckeli då hon lägger sig och ett tandlöst, men ack så lyckligt, leende från Benjamin.

Jag mår bra av snällhet. Jag blir glad då jag får en komplimang, då jag får en bekräftelse på att andra tycker jag är bra, snäll, smart eller rolig. Jag blir glad då jag inser att jag har en ny korsordtidning att bita tag i, eller då jag lyckas få ett superduperbra kort med min kamera.

Jag mår bra av både stora och små saker. Det behöver inte vara något extraordinärt som sker för att man ska bli glad, om man har vett att uppskatta livet varje dag.

Jag mår bra av att vara glad. Av att andra människor är glada. Jag blir glad över att göra andra glada.

Imorse kräktes Benjamin. Han är ett litet kräkbarn så det är inget ovanligt med det, men imorse var det med besked. Hela han var full med kräk, hela Marcus var full med kräk och det kom i soffan och på golvet. Och så hör man Lyckeli, mycket uppgivet: 

"Nääääääääj! Mamin käktes Bäntssons mage! SÅ man INTE jöja! Ååååååh, Bäntsson... nääääääj!" *skakar på huvudet och ser mycket bekymrad ut*

Berntsson är alltså en gubbe som jag gjorde i syslöjden då jag gick i åk 9. Han har hängt med i alla år och nu är han en av Lyckelis följeslagare. Och han fick då kräks på magen, hemska tanke... att pappa och lillebror stod en meter ifrån henne, helt kräkiga från topp till tå, det rörde henne inte i ryggen, men att BERNTSSON fick på magen, det var tragik på hög nivå.

Berntsson i egen, hög person

Ni lyssnar väl på Musikhjälpen på P3? Det är ett grymt program. :-D

Inlägget skulle ha skrivit igår men jag har kämpat några dagar med att komma ikapp. Kanske lyckats jag idag.    

Oj! Det finns MYCKET som upprör mig! Jag funderade på ett tag på att dela upp det här temat i olika kapitel, i olika inlägg, så att det skulle bli enklare att läsa. Men jag börjar här så får vi se hur det slutar. Jag kan ju alltid återkomma till temat då mina 30 dagar med givna teman är över.

Jag blir upprörd över att barn far illa. Att barn dör är otroligt tragiskt, men inte alltid något man kan göra något åt, tyvärr. Att barn däremot far illa för att vuxna människor skadar dem, DET är förkastligt! Jag pratar om handel med barn, om att barn tvingas prostituera sig eller arbeta i fabriker redan vid fyra års ålder, som ofta sker t.ex i Pakistan där många fattiga familjer annars inte har en chans att ge sina  barn mat i magen. Det kan också handla om att barnen föds in i slaveri och tvingas arbeta av sina föräldrars skuld. Jag pratar även om det som sker nära oss. Barn som blir slagna. Barn som blir hotade. Barn som ingen ser, som blir mobbade och utfrysta utan att vuxna reagerar. Det finns inga ursäkter.

Jag blir också upprörd över hur vi människor fortsätter att exploatera och utnyttja naturens resurser. Vet i att det finns en metall i mobiltelefoner som bara finns i skogarna där bergsgorillarna lever? Därmed skövlas skogarna då vi "måste" komma åt denna metall, och gorillorna blir lidande. Deras enda hem förstörs. Vet ni att det "fina", vita kalvköttet kommer av att kalven har fått stå uppbunden i ett trångt bås hela sitt liv, utan möjlighet att röra sig? För att köttet ska bli så där "fint" och vitt ska kalven inte utveckla några muskler. Vet ni att dunen ni har i täcket och i jackan kommer av gåsar som plockas levande, utan bedövning, flera gånger under sin livstid? "Måste" vi verkligen det vi tror att vi måste...? Kan det inte vara så att vi kan avstå från mycket för att andra levande på denna jord kan få ha kvar sina hem, sina fjädrar, sin hud och sina liv?

Det var några saker jag blir upprörd över. Det finns många fler! Jag lär återkomma till ämnet.

Ett ögonblick. Jag tänker ta en fiktivt ögonblick. Ett ögoblick som smärtar mig, som periodvis plågar mig och som skrämmer sig så till den grad att jag får ångest då jag inte kan släppa tanken. Ett ögonblick som jag av hela min själ, hela min kropp och hela min sinnesnärvaro hoppas att jag aldrig, aldrig, aldrig behöver uppleva. Tyvärr finns det de som tvingas uppleva det där hemska ögonblicket, som tvingas leva vidare i den smärtsamma vetskapen att just det där ögonblicket, då förändades livet radikalt och fruktansvärt. Ögonblicket då deras barn dog.

Jag har några par i min bekanskap som tvingas genomlida detta. Ett är Samuel och Linnéa som förlorade sin förstfödda son för några år sedan. Han hade cancer, friskförklarades men dog några veckor efter det, bara några månader före det att Linnéa födde deras andra son. Josef blev inte så gammal, men hans liv hade lika stor betylse som vilket som helst av våra liv, som pågår lite längre. I julklapp till varandra brukar jag och Marcus sätta in en slant på barncancerfonden så att så få barn som möjligt ska behöva gå samma öde till mötes som Josef.

Min syster förlorade sitt andra barn i magen. Lucas hade inga njurar, han hade aldrig kunnat överleva utanför magen. Han ligger begravd på kyrkogården och fast vi sällan talar om Lucas så är han där, han är en del av min systers familj och jag tänker ofta på honom, undrar vem han var, då jag kör förbi platsen där han ligger begravd.

Det finns så många fler. Fler än jag orkar tänka på. Jag kan inte tänka mig något mer smärtsamt, något mer omöjligt att överleva utan att man får djupa sår i hjärta och själ. Kanske är det en slags psykisk mening med att man ska tänka såna här tankar, gå igenom hur det skulle kännas, hur man skulle reagara, men jag har svårt att se den meningen i stunden då mina fiktiva händelser inträffar i hjärnan. Jag plågas en stund, våndas, gråter, krampar i bröstet. Sedan kommer jag hem, eller stiger upp från sängen, eller kommer ut från rummet där jag var själv, ser mina fantastiska barn och inser att de är där, alldeles levande och det mest värdefulla i hela världen för mig. Må det aldrig hända dem något!