Alla inlägg under december 2010

Av Tina - 3 december 2010 22:18

Men gud va tråkigt ämne... extra tråkigt då jag inte har en fungerande kamera just nu och därmed inte ens kan visa er mina högst ordinära kläder.


Menmen. Fram till tio hade jag på mig det jag sov i - lång, grå tröja från Gina och trosor. Sedan blev det en svart Tshirt och svarta brallor. Skittråkigt. Men större delen av dagen (inte riktigt, men ändå) har jag haft min fina, röda jacka, vit baskerkeps, eller vad jag ska kalla det, och stora, röda, stickade vantar. Jag och Lyckeli har nämligen storhandlat och sedan var jag i lokalen där vi ska ha fest på söndag och möblerade om samt tömde ett förråd. Varför då - undrar ni. Jo, för att vi ska ha ett litet lekrum där i förrådet, har jag tänkt. Med över 40 gäster behöver vi allt utrymme vi kan skrapa fram och det är väl najs för barnen att sitta och filura i fred en liten stund, hoppas jag.


Nä, fram för bättre teman än tråkiga kläder!

ANNONS
Av Tina - 2 december 2010 18:20

Det här temat är svårt. Jag har klurat hela dagen på hur jag ska formulera mig. Det är svårt att behandla något så stort som "tro" på en enda sida i ett blogginlägg. Det finns ju så många olika perspektiv! Men jag ska försöka stanna vid bara mina egna tankar och känslor.


Jag tror att var och en är sin egen Gud. Jag tror alltså inte på en allsmäktiga Gud som beskrivs i den kristna tron, eller på någon Gud som beskrivs i någon annan religion heller. Med att var och en är sin egen Gud menar jag att man har möjligheter och val att göra sitt liv bättre, och det är ens ansvar att ta de vara på de möjligheterna och göra de där bra valen. En dödssjuk människa vill leva. En fattig vill bli rik. En lam vill gå. Jag menar inte att de har ansvar att se till att de får sina innersta drömmar uppfyllda, för de möjligheterna har de inte. Men de har ett ansvar att göra det bästa av det som givits dem, av sina öden. Förstår ni vad jag menar?


Jag tror att människan i grund och botten är god men att vårt kapitalistiska och elitistiska samhälle har drivit många in på fel spår. Då är det hat, avundsjuka och illvilja som driver dem till fel handling, istället för att man hela tiden ser till vad som EGENTLIGEN är viktigt i livet.


Jag tror att det finns något... kanske inte en andevärld men ett slags medvetande. Ett gemensamt medvetande. Därför kan vi ibland träffa våra "själsfränder", för då har vi hittat en person som ligger nära i det gemensamma medvetandet. En person som ser det vi ser i världen. Tänk er ett stort moln. Det existerar samtidigt som vi lever här på Jorden. En bit av våra medvetanden är där uppe i det här molnet (metaforiskt), och om vi träffar en person som har sitt medvetande i närheten av vårt i detta gigantiska moln, så har vi oss en själsfrände. Är jag begriplig?


Jag tror att vi alla måste lugna oss. Jag tror att vi måste återgå till det som vi brinner för i våra hjärtan. Närhet. Kärlek. Relationer. Det handlar inte om snyggaste jackan, snabbaste bilen eller mest pengar i börsen. Det vi kommer minnas på vår dödsbädd är de relationer vi har haft i livet. Vi kommer minnas de glada ögonblicken, de där som är fyllda av kärlek och medmänsklighet. Och det är vårt fokus på det som vi aldrig får tappa...

ANNONS
Av Tina - 1 december 2010 18:57

Vilket svårt tema... det finns ju så många ögonblick! Jag skulle kunna skriva om många ögonblick som har påverkat mig. Ögonblicket då min mamma berättade att min pappa oväntat hade dött. Då min storasyster ringde till mig i Kroatien, där jag bodde och jobbad ett år, för att berätta att min älskade mormor gått bort. Då mamma kom och hämtade mig på internatet där jag bodde under gymnasiet, och jag visste sekunden jag såg henne titta in aulan dä jag tränade med kören, att morfar hade dött. Men jag vill inte fokusera på såna här jobbiga, sorgsna minnen.


Jag vill fokusera på de lyckliga minnen jag har! Då jag och Marcus träffades för första gången. Då vi träffades för andra gången, drygt ett halvår efter första gången, och jag då fick en helt fantastisk kram och ett leende som kunde smälta ett isberg. Jag skulle kunna skriva om då jag fick upp Lyckeli på magen under förlossningen, för det var ett ögonblick som var extremt fyllt av överväldigande känslor. Då Benjamin föddes var också ett otroligt ögoblick.


Men jag tar ett annat... jag tar TVÅ, som jag bakar ihop till ett, för det var faktiskt nästan exakt samma känslor och tankar som dök upp under båda ögonblicken. Det handlar om då jag och Marcus fick reda på att vi väntade barn...


Båda våra barn var väntade. Efterlängtade, planerade inför, beredda på. Men det sista vet jag inte om man någonsin kan säga är sant, egentligen. Hur mycket man än tänker på och längtar efter att få det där plusset, så är man aldrig beredd på de känslor som väller fram då man faktiskt ser det där plusset på stickan.   


Det är en evig väntan, de där två, tre minuterna man måste ge sig till tåls innan man kan avläsa testet. Under de där minuterna försöker man intala sig själv att "det är inget, det är inget, jag är inte gravid" för att inte bli för besviken sedan då testet visar sig negativt. Lika bra att ställa in sig, liksom, för besvikna har vi fått bli några gånger i väntan på att våra barn ska bli till.


Men så tittar man. Och så ser man. Där är det, plusset, beviset på att man är gravid och väntar ett barn. Det är ett magiskt ögonblick, fullt av lycka, tvivel, skratt, tvekan, överväldigande pirr i magen och en känsla av surrealism. Ändå är man så där och då som man bara kan vara. Så tacksam. Så ödmjuk inför livet och dess mirakel, som man nu fått ta del av."Klarar vi det här? Vad har vi gett oss in på egentligen!?" flyger förbi i huvudet. Men samtidigt infinner sig den där övertygelsen. "Det här är ett mirakel. Magi. Kärlek och MENINGEN!" Och så växer förväntan inför det där undret man har i magen. Kärleken till det och lyckan över att få njuta av vetskapen om att det finns till.


Det är ett magiskt ögonblick. Vi har haft turen att få följa dessa mirakel hela vägen till graviditetens slut och njuta av att få vårt barn i famnen. Inte alla får den lyckan. Vi har haft turen att få slippa besvikelsen och sorgen över ett förlorat barn och det är vi - jag och Marcus - evigt tacksamma för. De där ögonblicken har givit oss vår största lycka - våra barn. Lyckeli och Benjamin. Magi.


 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se