Benjamin älskar sin storasyster. Han tittar på henne, "jagar" henne i gåstolen (inte alltid jättelyckat då han kör på hennes fötter) och iakttar henne andaktigt då han ska äta och hon sitter intill. Något som han älskar är att se henne leka med sin lera eller måla.

Vad tror ni det här ska bli?

Lyckeli berättade medan hon målade: "Å så jö ja en potatis, å så jö ja pickar...

... å så kan potatisen inte pomma ut!"

Lyckelis första huvudfoting såg dagens ljus idag. OJOJOJ va fin en är och sedan ska vi inte tala om hur stolt jag är. Det bara pyser över.   

Jag tror alla som har barn har en gemensam största rädsla - att det ska hända ens barn något. Den superstörsta rädslan är ju om det allra värsta skulle hända, och TROTS att man mår så dåligt av att tänka på det så funkar iaf jag som så att jag tvingar mig igenom tanken ibland. Det leder till tårar, ångest och kramp i bröstet, och herregud vad tacksam man är sedan över att ens små är välbehållna i det verkliga livet. Inte alla har den turen.

Jag är också rädd att vi håller på att förstöra planeten vi bor på. Vi har en planet. Thats it. Tänk på det!

Sedan blir jag skrämd då jag ser den allt mer ökande materialismen och kapitalismen i världen. Pengar. Makt. Snedfördelning. Miljoner som cirkulerar i Hollywood samtidigt som det dör ett barn i Afrika var femte sekund för att de inte har tilgång till rent vatten. Nestlé körde ju en kampanj för några år sedan, de ville få afrikanska kvinnor att börja ge sina små ersättning istället för att amma dem. De lade fram hur bra det är med ersättning (vilket det ÄR, men ni förstår snart varför det blev så fel) och kvinnorna började då ge sina barn detta istället för att amma. Vad "man" inte tänkte på vad att det finns ytterst lite rent vatten i många delar av Afrika. Barnen dog som flugor av det vatten som kvinnorna blandade ersättningen med. Så fel kan det blir då stora företag jagar inkomster, försäljningssiffror, resultat. Ni kanske tycker jag ramlar ur spår nu? Nä, jag är faktisk rädd ibland då jag tänker på hur snett mycket är i världen. Rädd. Men lika glad och tacksam blir jag då jag ser människor som kämpar för det goda, det "rätta", i det här sammanhanget.

Rädsla är egentligen inte något bra känsla på något sätt. Den gör att människor bara ser sitt, sluter sig, gömmer sig, slåss, krigar... motsaten är trygghet och alla känner vi väl att tryggheten är något som är lika positivt som rädsla är negativt. Trygghet. Ordet i sig är fint. Det satsar vi på! Trygghet för alla. Man ska kunna vakna och känna att man kan ge sina barn mat så de överlever. Man ska kunna vakna utan rädsla att ens barn ska bli skjutet på väg till skolan. Man ska kunna känna trygghet att ens barn ska få hjälp om det blir sjukt. Ni ser att jag återkommer till barnen. Det är det finaste vi har. Ever.

Då Lyckeli fick höra att Maja och Anders skulle komma och hälsa på idag sa hon "Då ska vi baka!". Okej, det gör vi! Det blev bullar, tack vare snälla grannar som lånade ut lite mjöl så vi fick ihop till en liten deg.

Lyckeli fick en helt egen deg att baka bullar utav. Här smetas det smör.

  "Baka, baka, liten kaka" sjöng hon och rullade ihop sin deg helt på egen hand.

Och så ska man dela i lagom stora bullbitar.

Klurigt...

Och så pensla! In i ugnen och sedan doftade det ljuvligt i lägenheten, kan jag lova.

Bullarna smakade mycket bra efter den hemköpta maten som vi åt då Maja och Anders kommit. Sushin satt som en smäck, även den, måste jag säga. Det är så himla skönt att få sällskap av andra så här på kvällar då Marcus jobbar. Dels går läggningen lite smidigare då jag oftast inte behöver springa mellan olika rum om barnen har svårt för att somna, dels är det så gott att prata lite strunt med fina människor. TACK för besöket, säger vi!