Jag har ju bara två dagar kvar på mitt 30dagars-tema, så inte kan jag ge mig då!   Dessutom är de sista två dagarna roliga ämnen. Speciellt idag. Mina ambitioner- herregud, jag kan skriva en uppsats!

Det finns ju så många olika slagt ambitioner. När det gäller yrke och karriär hade jag som lite yngre ambitoner att bli professor i retorik. Retorik är konsten att tala, och det är något som jag tycker är väldigt roligt. Det ingår ju i mitt yrke och jag tycker det är fantastiskt roligt varje gång jag får en elev som tycker det är jobbigt att tala inför folk att faktiskt göra ett bra framträdande. Visste ni att de flesta är mer rädda att tala inför folk än att dö, enligt en amerikansk studie? Jag själv tycker det är ROLIGT att tala inför folk! Iaf - jag ville bli professor i detta ämne, mest för att det i Sverige bara fanns en som var det då. Jag vet inte om det har tillkommit fler nu under de senaste fem, sex åren, men det är iaf inte så att det vimlar av dem.

Jag har dock släppt det nu. Jag sökte till en doktorandutbildning men kom inte in, och åkte då istället iväg till Krotien för att jobba på Zagrebs universitet. Det var där jag verkligen insåg tjusningen med att stå inför ett gäng elever som lyssnade, insöp, lärde sig. Jag ska inte säga att jag alltid har sådär tindranade elever som jag fick chansen att undervisa i Zagreb i dagsläget, men jag är fortfarande väldigt förtjust i det här mötet med eleverna. Så mina ambitioner idag är snarare att möta varje elev på ett personligt plan. Får denna att känna sig sedd och försöka klura ut hur jag kan hjälpa denna att klara sin kurs på bästa sätt.

Sedan har jag ambitioner på det mer etiska planet. Många säger "bemöt andra så som du själv vill bli bemött". Det stämmer, det ska man göra. Men ännu hellre; "Bemöt andra så som du vill att dina barn ska bli bemötta". Då finns det inget annat än att ge än vänlighet. Jag vill skada så få varelser som möjligt under mitt liv på Jorden. Då räknar jag även i djur, ja. Jag ser inte varför jag skulle utnyttja och förslava i onödan.

Mina privata ambitioner då? Jo - jag vill inte dö med tanken att jag borde lagt mer tid på min familj, på mina barn. Därför är jag med dem så mycket jag kan. Jag vill inte minnas mitt liv som en massa besvikelser och "nästan" och försöker därmed klappa mig själv på axeln för det jag faktiskt lyckas med. Jag vill se det jag klarar av, inte det jag INTE klarar av, om ni är med på vad jag menar där. Glaset är halvfullt, liksom. Livet blir roligare då.   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag går och funderar. Funderar på om jag ska börja blogga igen. Inte för att jag har så enormt mycket tid över, men för att jag tycker det var ett så fint dokument att ha kvar till mina barn i efterhand. Jag har, efter att inte ha besökt min egen blo...

Dagarna på Orust då vi delade hus med två andra familjer - nära vänner till oss med barn födda samma år som våra- rusade förbi. Lek, skratt, grodhoppartävling, kantarellplock och sällskapsspel avlöste varandra och i skrivande stund sitter jag här med...

Ja, de går, dagarna. Utan att jag hinner blogga! Fy, det får jag ändra på. :-) Vi har varit på landet, på Astrid Lindgrens värld, på landet igen, hemma... När skrev jag sist? Har jag skrivit om Lyckelis kalas? Ja, som sagt, det för länge sedan jag sa...

Idag var vi vid Näs och badade tillsammans med Lina och David. Det blåste en del och barnen hade skoj i vågorna. Benjamin satt i och för sig i gummibåten hela tiden. Krampaktigt hållande årorna och skallrande tänder, men totalt störtvägrande att gå u...

Sedan husen hemmavid började bli ommålade för några veckor sedan är Lyckeli väldigt inne på att bli målare och snickare. Målarna får nämligen gå på taket... Innan denna upptäckt levde Lyckeli i tron om att det bara var Pippi och katter som fick göra ...