Igår, lördag, var jag med Annika och Sandra på Sankt Jörgen SPA på Hisingen. Uuuuunderbart var det, att bara bada, snacka hur mkt strunt som helst, få en lång massagebehandling (tja, få och få, betala fick jag ju göra) och äta en god lunch. Vi gjorde detsamma för nästan exakt ett år sedan (alla tre då med magarna i vädret) och jag hoppas vi gör det åter nästa år. Medan vi njöt för fullt var våra män hemma hos oss med alla barn.

Bengt läser för de tre stora flickorna.

  Tilde roar sig.

Målning och matning.

Kreativitet och estetik gillar vi i den här familjen! Sådant ska man främja.

Joel och Freja leker med Mikael.

På stenåldern samlade man sin familj runt lägerelden. Jag samlar min runt dammsugaren så här på söndagsmorgonen:

Via Anna-Maria (www.bambinidolce.blogg.se) hittade jag en sida där man kan göra personlighetstest. Jag fick följande resultat:

Din personlighetstyp:

Populära och känsliga, med enastående social kompetens. Utåtriktade och empatiska. Uppriktiga och ärliga i sin strävan att förstå hur andra mår. Tycker i allmänhet inte om att vara ensamma. Ser allt ur ett mänskligt perspektiv och ogillar objektiv analys. Mycket framgångsrika i att hantera relationsproblem och att leda debatter. Vill vara till nytta för andra och sätter troligen andras väl före sitt eget.

Karriärer som skulle kunna passa dig:

Lärare, konsulter, psykologer, socialarbetare, personalvetare, präster, affärsbiträden, säljare, HR-personal, direktörer, eventkoordinatorer, politiker, diplomater, skribenter, skådespelare, designers, hemmafruar/hemmamän, musiker.

Tja... jag är ju lärare, så jag har ju valt "rätt" yrke.   Vad tycker ni som känner mig? Stämmer det in? Jag tyckte själv det lät väldigt smickrande så stämmer det in bra så blir jag glad.

Har man bara tillräckligt mycket stark vilja och sjujävla humör så kan man allt få lilla mamman att göra små smörgåsbitar till sig då storasyster får. Och tänder - pyttsan, det går bra utan. Lite pill och hög dos av koncentration krävs, men det är värt besväret!

Foooookus.....

Nu så! Snart!

Smask! Mmm, GOTT!

Det är säkert finemang för motoriken också, det där pillet.    

För några dagar sedan började Benji Boy ställa sig på alla fyra. Knän och händer, sedan pendlar han lite och så hasar han sig framåt. Det vinner han en eller två dm på och är mäkta nöjd då han når det han vill ha.    Han kombinerar detta med sitt framåthasande med en arm och hysteriska bensprattel, men jag tror det snart släpper för honom så att han kan krypa "på riktigt". Min fina Benji...

Det här tål att tänkas på. Var lägger man gränsen? Självklart saknar jag alla de personer som jag älskar men som lämnat mig. Pappa, som dog 1996, morfar som dog 1998 och mormor som dog 2006. Jag saknar mormor och morfar varje dag. Saknaden efter pappa är mer som att jag saknar att ha den delen av min identitet. Jag saknar att lära känna min pappa då jag är vuxen, att få veta hur han tänkte, tyckte och resonerade. Jag saknar att veta vad han gillade för musik, om han löste korsord, vilka böcker han läste flera gånger. Jag saknar att höra berättelser från hans egen barndom. Jag saknar att få den där säkerheten, att veta varifrån jag kommer på den sidan släkten. Men det får jag leva med.

Jag kan sakna att ha en kropp som fungerar riktigt bra. Jag mår oftast bra men min diabtetes är ibland en fotboja. Det finns så bra behandlingar idag, speciellt i ett I-land som Sverige och diabetes är idag inte jättesvårt att leva med. Men det hindrar mig inte från att sukta efter ett liv UTAN att behöva tänka på blodsocker, mat, ketoner, komplikationer, träning på rätt tid och med rätt mat i magen. Det är okej, det är det, och oftast stör jag mig inte. Men ibland, så...

Saknar jag något mer? Jag vet inte... jag tror inte det! Jag är inte rik, jag har inte hus, fancy bil eller glittriga smycken. Men det där spelar ingen roll för mig. Jag värdesätter inte blingbling och pengar. Jag kan värdesätta tiden som pengar kan ge mig, tiden som jag kan lägga på mina barn, men det där handlar mest om prioriteringar. Klart man inte har "råd" att vara hemma med barnen länge om man har flera bilar, bor dyrt och reser till solen eller fjällen varje år. Men jag saknar som sagt inte det där. Istället är jag GLAD över den frihet som jag vinner då jag inte bryr mig om materiella saker så mycket. Ju mindre materiella saker man har i livet, desto större frihet har man. Frihet att göra vad man vill, frihet att inte vara bunden till jobb, tvingad att tjäna en viss mängd pengar varje månad för att allt ska gå runt. Vi är absolut inte oberoende av våra inkomster, men vi har lagt krut på att vara hemma med våra barn. Därav jobbar vi båda halvtid, och drar in på annat för att få vara hemma med de där små personerna som vi älskar mest i världen, jag och Marcus. Hade vi INTE gjort så hade jag definitivt saknat mer tid med mina barn! Nu är jag glad att jag inte behöver göra det.   

Jag brukar inte blogga om min viktnedgång, som jag kämpar så med. Jag anser att det inte är av intresse för er som läser, plus att jag inte vill sätta det i fokus på något sätt. En vikt är en vikt är en vikt... inget annat, även om det är tungt att släpa på för många kilon. Men nu tänkte jag slänga in en liten bild, av dålig kvalité dessutom, för att visa att det faktiskt har hänt grejer sedan i somras. Om jag räknar sedan dagarna före Benjamin föddes har jag gått ner 30,8 kg. Om jag räknar sedan jag, efter amningens slut, satte igång med kampen mot övervikten på allvar, så har jag gått ner 14,9 kg. Det är fasen bra, tycker jag! Jag har en del kilon kvar, men sakta men säkert ska jag ta mig till målet.

De här byxorna köpte jag i somras, efter Benjamins förlossning, då jag inte kom i några av mina vanliga byxor. Jag levde i dessa hela sommaren i princip, men nu är de bortlagda för länge sedan. Ser ni skillnaden? Jag kan lova att jag känner den.   

Benjamin fick en knäpp idag. Han kände inte igen Marcus. Tisdagar är Marcus innebandydag och då sätter han på sig linser istället för att ha sina vanliga glasögon en stund innan han ska åka. Detta för att inte få glasögonen intryckta i hjärnan under deras hugg-och-slag-övningar.

Benjamin glodde först på sin pappa bra länge. Jättelänge. Skumt länge. Marcus försökte locka fram ett leende med en massa "Heeej, Mamin!" och genom att sträcka fram leksaker, men icke. Blängandet fortsatte och byttes sedan ut till illvrål. Han lugnade sig i min famn men då han sedan skulle äta kom åter den där mannen utan glasögon in i köket. Han fick stora ögon igen och vägrade öppna munnen för att få gröt så länge den däringa befann sig i köket. Då Marcus gick ut åt han bra.

Det är knepigt, det där. Barns tankar och resonemang.

Så här stod han bra länge och glodde på sin far innan han blev vrålledsen.

Och här tog jag förresten en liten tjuv på bar gärning då han var på väg bort med min handväska...    Busted!