I söndags var vi ute i skärgården för att fira Joel på hans dopdag. Joel Alexander blev hans namn och det var en fin ceremoni med en mycket trevligt fikastund efteråt. Tack för att vi fick komma, Mikael och Annika!

Joel med sina fina föräldrar - våra vänner; Mikael och Annika. Joel är sex veckor yngre än Benjamin.

Vi var där i god tid så Lyckeli och Joels storasyster Elly hade tid att busa runt i kyrkan, något som faktiskt prästen inbjöd till. Sånt gillar vi!

Marcus och Benjamin i kyrkan.

Efter en mycket god fika (TACK för den mycket goda kladdkakan!) tog jag med mig en drös barn in under ett bord för att läsa Bamse. Lyckeli sitter närmast mig, Elly intill henne, sedan en grabb jag pinsamt nog inte minns vad han heter, och så Tilde.

Vi tog oss sedan ut till golvet där vi fortsatte på en utan Joels doppresenter.

Jag och Marcus har valt att INTE döpa våra barn i kyrkan. Vi tror inte på en Gud som kristendomen målar upp och därmed kan vi inte säga att vi vill att våra barn ska växa upp med den tron heller. Och det tillfrågas man ju i kyrkan. Jag förstår dock dem som inte är troende kristna men ändock väljer att döpa sina barn i kyrkan, för som tradition tycker jag dopet och vigseln är fina ceremonier. Har man en fin kyrka och en bra präst så trivs jag där.

Jag minns med lycka i bröstet de hus jag spenerade de flesta lov i då jag gick i skolan. Det hus där det luktade en blandning av bullar, cigaretter och trä. Det hus där jag lärde mig sticka, brodera, där jag lärde mig svarva och snickra. Mormors och morfars hus. Jag skrev DE hus för att det var just två hus. De köpte ett torp utanför Hedekas och sedan byggde morfar ett stort, nytt hus intill torpet dit de sedan flyttade. Då tog min moster över torpet och hade det som sommarstuga. Gud, va jag älskade mormor och morfar. Och som de tog hand om mig! Jag körde moppe, klippte gräset med åkgräsklipparen, bakade bröd med mormor och hjälpte morfar plocka solmogna tomater i det lilla "växthus" han hade satt upp längs den soligaste hussidan. Stället heter Röd. Sedan morfar dog har jag bara varit där en gång och sedan sålde mormor det för att flytta till en mer behändig lägenhet på äldre dagar. Men jag kan höra hur gruset knastrade under fötterna då man gick upp mot stora huset. Jag kan se hur bina samlade nektar i morfars alla blommor och jag kan se mormors rumpa stå rakt upp bland morötterna i landet, då hon rensade på sitt noggrana sätt. Jag kan känna det i hela själen. Jag älskar det där stället.

Benjamin älskar sin storasyster. Han tittar på henne, "jagar" henne i gåstolen (inte alltid jättelyckat då han kör på hennes fötter) och iakttar henne andaktigt då han ska äta och hon sitter intill. Något som han älskar är att se henne leka med sin lera eller måla.

Vad tror ni det här ska bli?

Lyckeli berättade medan hon målade: "Å så jö ja en potatis, å så jö ja pickar...

... å så kan potatisen inte pomma ut!"

Lyckelis första huvudfoting såg dagens ljus idag. OJOJOJ va fin en är och sedan ska vi inte tala om hur stolt jag är. Det bara pyser över.   

Jag tror alla som har barn har en gemensam största rädsla - att det ska hända ens barn något. Den superstörsta rädslan är ju om det allra värsta skulle hända, och TROTS att man mår så dåligt av att tänka på det så funkar iaf jag som så att jag tvingar mig igenom tanken ibland. Det leder till tårar, ångest och kramp i bröstet, och herregud vad tacksam man är sedan över att ens små är välbehållna i det verkliga livet. Inte alla har den turen.

Jag är också rädd att vi håller på att förstöra planeten vi bor på. Vi har en planet. Thats it. Tänk på det!

Sedan blir jag skrämd då jag ser den allt mer ökande materialismen och kapitalismen i världen. Pengar. Makt. Snedfördelning. Miljoner som cirkulerar i Hollywood samtidigt som det dör ett barn i Afrika var femte sekund för att de inte har tilgång till rent vatten. Nestlé körde ju en kampanj för några år sedan, de ville få afrikanska kvinnor att börja ge sina små ersättning istället för att amma dem. De lade fram hur bra det är med ersättning (vilket det ÄR, men ni förstår snart varför det blev så fel) och kvinnorna började då ge sina barn detta istället för att amma. Vad "man" inte tänkte på vad att det finns ytterst lite rent vatten i många delar av Afrika. Barnen dog som flugor av det vatten som kvinnorna blandade ersättningen med. Så fel kan det blir då stora företag jagar inkomster, försäljningssiffror, resultat. Ni kanske tycker jag ramlar ur spår nu? Nä, jag är faktisk rädd ibland då jag tänker på hur snett mycket är i världen. Rädd. Men lika glad och tacksam blir jag då jag ser människor som kämpar för det goda, det "rätta", i det här sammanhanget.

Rädsla är egentligen inte något bra känsla på något sätt. Den gör att människor bara ser sitt, sluter sig, gömmer sig, slåss, krigar... motsaten är trygghet och alla känner vi väl att tryggheten är något som är lika positivt som rädsla är negativt. Trygghet. Ordet i sig är fint. Det satsar vi på! Trygghet för alla. Man ska kunna vakna och känna att man kan ge sina barn mat så de överlever. Man ska kunna vakna utan rädsla att ens barn ska bli skjutet på väg till skolan. Man ska kunna känna trygghet att ens barn ska få hjälp om det blir sjukt. Ni ser att jag återkommer till barnen. Det är det finaste vi har. Ever.

Då Lyckeli fick höra att Maja och Anders skulle komma och hälsa på idag sa hon "Då ska vi baka!". Okej, det gör vi! Det blev bullar, tack vare snälla grannar som lånade ut lite mjöl så vi fick ihop till en liten deg.

Lyckeli fick en helt egen deg att baka bullar utav. Här smetas det smör.

  "Baka, baka, liten kaka" sjöng hon och rullade ihop sin deg helt på egen hand.

Och så ska man dela i lagom stora bullbitar.

Klurigt...

Och så pensla! In i ugnen och sedan doftade det ljuvligt i lägenheten, kan jag lova.

Bullarna smakade mycket bra efter den hemköpta maten som vi åt då Maja och Anders kommit. Sushin satt som en smäck, även den, måste jag säga. Det är så himla skönt att få sällskap av andra så här på kvällar då Marcus jobbar. Dels går läggningen lite smidigare då jag oftast inte behöver springa mellan olika rum om barnen har svårt för att somna, dels är det så gott att prata lite strunt med fina människor. TACK för besöket, säger vi!

Då Benjamin skulle ut för att sova sitt förmiddagssov nyss så tog jag tillfället i akt och slängde på Lyckeli overallen med. "Leka i snön är roligt, det tycker alla barn!" resonerade jag och gladdes åt hur lyckligt flickebarnet skulle bli. Trodde jag.

Tio minuter höll hon sig. Jag hann skotta ut till brevlådan. "Jag gå hem!" började hon då. Jag försökte förklara för henne att det visst är roligt att vara ute och leka i snön. Då kom grann-Gunnar med snöslungan och körde på gården. Fy, va otäckt, tyckte Lyckeli och propsade på att v e r k l i g e n få gå in. NU!  Hon berättade att:

"Gumman köj taktojn, han heter namn." fast jag försökte förklara att det var en farbror och att han heter Gunnar. "Men... den köj PÅ mej!" lade hon till teatraliskt, vilket jag fick dementera å det starkaste. "Ja gå in och äta choklad!" försökte hon med, men se den gubbe gick inte. Hon kom i alla fram till att traktorn är "Inget falit alls". Tur det.   Och chokladen blev ett äpple framför Mamma Mu.

Ute i snöyran

Inget för henne... hon gick hem igen.

"Mamma, ja vill gå HEM nu!"

I vagnen ligger Benjamin och äter det sista ur vällingflaskan innan han somnar gott.

Just så gastar hon då hon, älskade trolldottern, står och bonkar pappan i huvudet med sin käpphäst. Pappan, som inte ont anande satt och surfade lite vid datorn då dottern smög upp bakom med sin älskade häst i högsta hugg. Men som sagt. det är inget fara. Pappan kan ta det lugnt. Eller hur, Marcus?!   

Jag ligger lite i träda just nu. Samlar lite energi. Har en dipp och försöker ägna mycket tid åt barnen, att hänga med i deras underbara utveckling. Lyckeli, som härmar allt man säger och älskar att rita. Och Benjamin som inte vill ligga på rygg en enda sekund då man ska ta på kläder eller byta blöja, utan försöker slå korvningsrekord varenda gång. Han rejsar runt här i sin gåstol och blir strålande glad så fort man byter ett ord med honom. Stora killen får snart uppdatera sin garderob till storlek 80, vilket Lyckeli hade då hon var ett år... han blev 7 månader igår.

30dagarstemat är inte glömt! Jag har några dagar kvar, och återkommer inom kort. Men nu ska jag skala en pomelo och dega lite innan sängen hägrar.