Så kom då äntligen dagen då jag fick tummen ur för att skriva sista inlägget på 30dagarstemat. Jag har klurat och klurat - vad för sista ögonblick skulle jag välja!? Det låter ju så definitivt, som om det handlade om döden. Och det hade jag kunnat skriva om. Jag hade kunnat skriva om när kära morfar gick bort, medan mormor satt intill och höll honom i handen. Hon kände hur livet rann ur honom och att det var något som han tyckte var bra, skönt. Morfar hade varit "på andra sidan" två gånger under sin korta men intensiva sjukdomstid (han hade en tumör på förlängda hjärnbalken, det var omöjligt att behandla) och han berättade att det var "tomt, ingenting, men skönt ändå". Jag väljer att fokusera på det positiva, att det var en skön känsla att få dö. Att det inte tomt efter livet på Jorden vill jag inte veta av, det går jag inte med på och det tror jag heller inte på.

Jag hade kunnat skriva om ögonblicket då mormor gick vidare, då jag och Marcus satt i en solig park i Zagreb och mådde bra. Jag kan ta upp den ångesten och det dåliga samvetet jag fick då jag hörde att jag hade haft det så bra medan min älskade mormor dog. Men jag har vänt på det. Jag är glad att jag mådde bra för jag tror döden för många människor innebär frid och lycka. Då man är redo är döden något bra. Mormor var redo.

Men jag väljer att skriva om idag. Idag är sista ögonblicket då jag skriver om detta 30dagarstema. Idag är en vanlig hemmadag för oss, men vi är ovanligt sjuka och hängiga här hemma. Ögoninflammatoner, kräkningar (dock inte magsjuka), rejäla förkylningar, feber och hosta som får det att låta som om lungorna ska lossna. Så har vi det här hemma just nu. Och jag hoppas, önskar och vill att det just nu, i detta sista ögonblick jag skriver om, vänder. Nu får det gå mot det bättre, mot friska tider, vår, värme och sol. Som jag längtar...

Skruttig Lycka

  Mina två små sjuklingar. Jag ömmar så för dem. Vi lever i pyjamas nästan hela dagarna här hemma för tillfället.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag går och funderar. Funderar på om jag ska börja blogga igen. Inte för att jag har så enormt mycket tid över, men för att jag tycker det var ett så fint dokument att ha kvar till mina barn i efterhand. Jag har, efter att inte ha besökt min egen blo...

Dagarna på Orust då vi delade hus med två andra familjer - nära vänner till oss med barn födda samma år som våra- rusade förbi. Lek, skratt, grodhoppartävling, kantarellplock och sällskapsspel avlöste varandra och i skrivande stund sitter jag här med...

Ja, de går, dagarna. Utan att jag hinner blogga! Fy, det får jag ändra på. :-) Vi har varit på landet, på Astrid Lindgrens värld, på landet igen, hemma... När skrev jag sist? Har jag skrivit om Lyckelis kalas? Ja, som sagt, det för länge sedan jag sa...

Idag var vi vid Näs och badade tillsammans med Lina och David. Det blåste en del och barnen hade skoj i vågorna. Benjamin satt i och för sig i gummibåten hela tiden. Krampaktigt hållande årorna och skallrande tänder, men totalt störtvägrande att gå u...

Sedan husen hemmavid började bli ommålade för några veckor sedan är Lyckeli väldigt inne på att bli målare och snickare. Målarna får nämligen gå på taket... Innan denna upptäckt levde Lyckeli i tron om att det bara var Pippi och katter som fick göra ...