Alla inlägg under mars 2011

Av Tina - 30 mars 2011 21:59

Man tror inte att den ska göra det. Man tycker inte att den ska göra det. Men världen snurra på, fast någon precis har slutat andas, knappt kallnat, fortfarande omges av nära, kära, anhöriga och sörjande.


Jag upplevde det då pappa dog. Då morfar dog. Då mormor dog. Jag har upplevt det fler gånger än jag önskar jag hade behövt. Igår fick jag uppleva det igen, då Linda dog. Världen snurrade på, fast den borde ha stannat, tagit ett djupt andetag, hållit andan och låtit allt stanna för en stund. För dem som finns kvar är det just så  -världen har stannat. Att morgontidningen kommer i lådan dagen efter, att hundarna måste ut och rastas och att telefonförsäljare ringer och erbjuder en prenumeration på strumpor, det känns så otroligt overkligt och surrealistiskt. Men så är det. Världen snurrar på. För Lindas nära också. För hennes man. För hennes föräldrar. För hennes barn.


Hennes barn. De två minsta är ungefär lika gamla som mina två barn. Det gör det hela så hjärtesnörpande för mig. Jag är så nära att det gör ont. Ont att ens föreställa mig de tankar som Linda har fått gå igenom de sista 16 månaderna, då hon har vetat vad hon har att kämpa emot. Hon har varit fullt medveten om vad hon skulle komma att behöva lämna. Det är nog varje mammas mardröm.


Men hennes barn har många som älskar dem. Som bryr sig om, som ser. Det tröstar mig, och får mig att inse att en familj, den är inte blodsbunden alltid. En familj - den innefattar precis så många man vill att den ska innefatta. Och en familj, det önskar jag att alla fick ha.

Av Tina - 29 mars 2011 22:56

Då jag skrev mitt förra inlägg hade Linda redan somnat in, omgiven av sina närmaste, utan plågor. Men i mig gör det ont. Väldigt ont. Ondast gör det då jag tänker på hennes barn som nu har förlorat sin fina mamma. Tack och lov hann Linda göra klart sina fotoböcker till pojkarna. Tack och lov har de två yngsta en pappa, mormor, morfar, släktingar och vänner till Linda som kan berätta om henne, låta dem lära känna sin mamma på det sättet. Tack och lov har Lindas stora son - Adam - ännu många omkring sig som kan ha hand om honom, som kan hjälpa honom vårda alla de minnen han har av sin mamma.


Linda, fina Linda. Som du har berört. Som du har kämpat. Sov gott, Linda.


 

Då vi var och hälsade på hos Linda september 2010. Linda hade redan då varit sjuk i cancer nästan ett år.

Av Tina - 29 mars 2011 17:16

Vad gör man då man bara väntar på att dö? Då man vet att det inte finns någon återvändo, inget val, fast man så gärna vill stanna kvar i livet här och nu, där man har sina barn, sin man och sina älskade vänner och släktingar? Hur når man acceptansen, förståelsen för att det som kommer måste komma? Det är så svårt att ens försöka sätta sig in i det Linda upplever just nu, i slutet av sitt liv.


www.lindaskriver.blogspot.com


Hon är en sann kämpe och en ängel redan på Jorden.


Av Tina - 27 mars 2011 20:14

Jag försökte mig på att ta kort på Lyckeli och mig härom dagen, för jag har många på mig och Benji från det senaste men nästan inget kort på mig och Lyckeli tillsammans.


  Jag och min fina dotter


Det började bra, vi fick en del fina kort och sedan lade vi oss på golvet för att ta ännu fler. Men se då... då upptäckte Benjamin att vi höll på med något och då ville han ju också vara med! Kolla minen, han skitsur för att han inte vet vad vi sysslar med.  


   

Hahaha! Han kom allt närmare och till slut blev det ett fint kort på oss alla tre:



Och så ett på mig och Benjamin, min lilla Buddha som har den finaste dubbelhakan som finns:


  Min fina son!

Av Tina - 27 mars 2011 20:02

Lyckelis hittills enda kusin på sin pappas sida (snart kommer det en till som just nu har några dagar kvar i magen på sin mamma) Amanda fyllde fyra år idag. Stora tjejen! Klart vi åkte dit för att fira henne:


Dessa häringa var ju roligast i stan idag, OJ va Lyckeli skrattade! 


Sjunga ska man göra för födelsedagsbarnet, tycker jag och Benjamin.


Mums! 


Benjamin med sin pappa och sin fadder-farbror David.    

Av Tina - 27 mars 2011 13:06

Kattis och jag har känt varandra sedan vi började gymnasiet. Vi har haft jäkligt mycket roligt ihop under åren. Umgänget går lite i perioder, och nu är en sån period i våra liv då vi inte träffas. Alls. Vi hörs av sporadiskt men det blir inte mer än någon gång var tredje månad eller så. Båda har fullt upp med barn, jobb, livet, ja ni vet. Men jag vet också att det kommer kännas precis som vanligt nästa gång vi träffas igen, för det gör det alltid. Då hittar vi direkt tonen, samtalsämnena, diskussionerna. Jag hoppas det inte dröjer för lång tid tills nästa gång.


  Jag och Kattis på något uteställe, hösten 2003.

Av Tina - 27 mars 2011 12:44

Ja, det är väl kanske att ta i, men ni skulle sett mig i provrummet på Intersport för någon timme sedan. Herregud... svetten lackade och jag började hyperventilera. Det var SÅ nära att jag gav upp allt vad anständighet är för att rusa ut i butiken halvnäck och få hjälp av någon vänlig själ att överleva spektaklet.


Hur uppkommer en sådan här livlig situation, frågar ni er? Ja, det hade jag också frågat mig om jag nu inte behövt uppleva traumat, och därmed har svaret på vad som är mest ondskefullt i hela universum att prova ut i en liten hytt på 1 kvadratmeter, utan hjälp av någon what so ever. En sportbehå. En simpel, jävla sportbehå höll på att försätta mig i en fullständigt panisk känsla där jag allvarligt funderade på om det egentligen är så himla hemskt att flasha boobsen inför ett gäng söndagsshoppare. Traumat hade två delar.


Del ett: Få på sig skiten

Jahopp, där står man naken på överkroppen och håller en sportbehå i sina händer, nöjd över "fyndet" då den var nedsatt med en hundring. Och en ny en behövdes verkligen, en förlust (positiv sådan) på 19 kg gör att man behöver en relativt ny garderob. Och idag var turen kommen till en sportbehå, eftersom jag just provat ut ett par fräsiga löparskor som nu snart skulle betalas. Dumt att studsa runt i balla dojor om man inte har det rätta möblemanget upptill också, är min filosofi. Iaf - här ska jag tillägga att jag valt en sådan UTAN spänne, alltså en sån man måste dra över huvudet för att få på eller av sig. Nu skulle den då på. Fy och urk och herrejisses va jag fick ta i. Den korvade sig ju och man fick trycka in saker på sina rätta ställen för att den skulle gå på. Men på kom den, och den passade finfint!


Del två: Få av sig skiten

Det är här det verkligen helvetet börjar. Jahopp, först upp över boobarna. Väl där skulle jag ju liksom dra av mig den genom att ta tag i sidorna och kränga den över huvudet. I det läget visade jag mig ha yttepyttelite styrka i armarna och där satt jag liksom fast, med tummarna under kanten på behån, framåtlutad, svettandes och smått panisk. Det gick inte. Den var för tight, vilket ju ett sådant här plagg SKA vara, och jag hade uppenbarligen inte rätt teknik. Jag började cirkla runt, stånka och ha mig, försökte greppa tag på nytt, på ett bättre sätt, men det var skitsvårt! Här kom tankarna på att slänga upp dörren med foten, visa mig halvnaken och i ett ytterst osmickrande pose, inför hela butiken för att om möjligt kunna få lite hjälp med avklädandet. Tack och lov fick jag till slut av mig den, mycket nöjd och med hopp om att få leva några dagar till.


Tro det eller ej, men jag köpte den. Väl på satt den skitskönt, och jag tänkte väl lite optimistiskt att Marcus får vara hemma då jag ska springa så han kan hjälpa mig på och av med behån. Eller så får jag lära mig. Träna upp de där musklerna som visade sig knappt existera på gymmet i syfte att kunna klä på och av mig själv i framtiden.

Av Tina - 26 mars 2011 20:15

Då man är för att köpa present till kommande two-to-be (kompisen Tristan) så är det klart ens egna kids ska få nåt roligt att lattja med också. Benjamin valde en trumma och Lyckeli, hon ville ha en "trumpet". Att det är en saxofon går hon inte alls med på, men rolig, det är den iaf.


   

Skapa flashcards