Min unge - hon kan hon!

Jag har idag hittat några gamla mappar med bilder och gått igenom dem lite smått. Jag hittade några godingar på Marcus från den tiden vi bodde i vår lilla, lilla etta på gården intil. Han gillade att hoppa.   

Skitdålig kvalitet på bilderna, men jag hade bara en liten digitalkamera på den tiden. Vi har iaf garvat gott här hemma nu under kvällen åt dessa fantastiska bilder.

Ja, inte har jag några lurviga troll till bebisar, men det ska nog bli folk av dem med, tror jag.   Lyckei var gubbflintis bra länge och hennes hår började väl egentligen inte växa ordentligt förrän hon var över året. Och Benjamin verkar följa samma trend. Inget lurv, inga storslagna frisyrer eller fall över öronen - än. Men en fantastiskt söt liten tuppkam kan han få till:

Här kan ni ju dessutom se hans söta små sockerbitar som grott fram i underkäken.

Det är något väldigt konstigt med pappa så fort han tar av sig sina glasögon, tycker Benjamin. Han tittar, funderar, sitter så stilla och bara iakttar, släpper inte sin pappa med blicken. "Vem ÄR det där!? Det ser ju jättemycket ut som pappa men ändå inte." verkar han tänka. Underbara unge, tänk va små saker kan få de där minimänniskorna att stanna upp och försöka kategorisera världen runt dem. Så fint att få se och ta del av den där utvecklinge, tycker jag