Ja, det är väl kanske att ta i, men ni skulle sett mig i provrummet på Intersport för någon timme sedan. Herregud... svetten lackade och jag började hyperventilera. Det var SÅ nära att jag gav upp allt vad anständighet är för att rusa ut i butiken halvnäck och få hjälp av någon vänlig själ att överleva spektaklet.

Hur uppkommer en sådan här livlig situation, frågar ni er? Ja, det hade jag också frågat mig om jag nu inte behövt uppleva traumat, och därmed har svaret på vad som är mest ondskefullt i hela universum att prova ut i en liten hytt på 1 kvadratmeter, utan hjälp av någon what so ever. En sportbehå. En simpel, jävla sportbehå höll på att försätta mig i en fullständigt panisk känsla där jag allvarligt funderade på om det egentligen är så himla hemskt att flasha boobsen inför ett gäng söndagsshoppare. Traumat hade två delar.

Del ett: Få på sig skiten

Jahopp, där står man naken på överkroppen och håller en sportbehå i sina händer, nöjd över "fyndet" då den var nedsatt med en hundring. Och en ny en behövdes verkligen, en förlust (positiv sådan) på 19 kg gör att man behöver en relativt ny garderob. Och idag var turen kommen till en sportbehå, eftersom jag just provat ut ett par fräsiga löparskor som nu snart skulle betalas. Dumt att studsa runt i balla dojor om man inte har det rätta möblemanget upptill också, är min filosofi. Iaf - här ska jag tillägga att jag valt en sådan UTAN spänne, alltså en sån man måste dra över huvudet för att få på eller av sig. Nu skulle den då på. Fy och urk och herrejisses va jag fick ta i. Den korvade sig ju och man fick trycka in saker på sina rätta ställen för att den skulle gå på. Men på kom den, och den passade finfint!

Del två: Få av sig skiten

Det är här det verkligen helvetet börjar. Jahopp, först upp över boobarna. Väl där skulle jag ju liksom dra av mig den genom att ta tag i sidorna och kränga den över huvudet. I det läget visade jag mig ha yttepyttelite styrka i armarna och där satt jag liksom fast, med tummarna under kanten på behån, framåtlutad, svettandes och smått panisk. Det gick inte. Den var för tight, vilket ju ett sådant här plagg SKA vara, och jag hade uppenbarligen inte rätt teknik. Jag började cirkla runt, stånka och ha mig, försökte greppa tag på nytt, på ett bättre sätt, men det var skitsvårt! Här kom tankarna på att slänga upp dörren med foten, visa mig halvnaken och i ett ytterst osmickrande pose, inför hela butiken för att om möjligt kunna få lite hjälp med avklädandet. Tack och lov fick jag till slut av mig den, mycket nöjd och med hopp om att få leva några dagar till.

Tro det eller ej, men jag köpte den. Väl på satt den skitskönt, och jag tänkte väl lite optimistiskt att Marcus får vara hemma då jag ska springa så han kan hjälpa mig på och av med behån. Eller så får jag lära mig. Träna upp de där musklerna som visade sig knappt existera på gymmet i syfte att kunna klä på och av mig själv i framtiden.

 

Monika

29 mars 2011 12:17

Ha ha, kan se det framför mig. Själv vågar jag inte prova något utan spännen :-D

Fina barn du har!

http://mamma-monika.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag går och funderar. Funderar på om jag ska börja blogga igen. Inte för att jag har så enormt mycket tid över, men för att jag tycker det var ett så fint dokument att ha kvar till mina barn i efterhand. Jag har, efter att inte ha besökt min egen blo...

Dagarna på Orust då vi delade hus med två andra familjer - nära vänner till oss med barn födda samma år som våra- rusade förbi. Lek, skratt, grodhoppartävling, kantarellplock och sällskapsspel avlöste varandra och i skrivande stund sitter jag här med...

Ja, de går, dagarna. Utan att jag hinner blogga! Fy, det får jag ändra på. :-) Vi har varit på landet, på Astrid Lindgrens värld, på landet igen, hemma... När skrev jag sist? Har jag skrivit om Lyckelis kalas? Ja, som sagt, det för länge sedan jag sa...

Idag var vi vid Näs och badade tillsammans med Lina och David. Det blåste en del och barnen hade skoj i vågorna. Benjamin satt i och för sig i gummibåten hela tiden. Krampaktigt hållande årorna och skallrande tänder, men totalt störtvägrande att gå u...

Sedan husen hemmavid började bli ommålade för några veckor sedan är Lyckeli väldigt inne på att bli målare och snickare. Målarna får nämligen gå på taket... Innan denna upptäckt levde Lyckeli i tron om att det bara var Pippi och katter som fick göra ...