Då jag skrev mitt förra inlägg hade Linda redan somnat in, omgiven av sina närmaste, utan plågor. Men i mig gör det ont. Väldigt ont. Ondast gör det då jag tänker på hennes barn som nu har förlorat sin fina mamma. Tack och lov hann Linda göra klart sina fotoböcker till pojkarna. Tack och lov har de två yngsta en pappa, mormor, morfar, släktingar och vänner till Linda som kan berätta om henne, låta dem lära känna sin mamma på det sättet. Tack och lov har Lindas stora son - Adam - ännu många omkring sig som kan ha hand om honom, som kan hjälpa honom vårda alla de minnen han har av sin mamma.

Linda, fina Linda. Som du har berört. Som du har kämpat. Sov gott, Linda.

Då vi var och hälsade på hos Linda september 2010. Linda hade redan då varit sjuk i cancer nästan ett år.

Vad gör man då man bara väntar på att dö? Då man vet att det inte finns någon återvändo, inget val, fast man så gärna vill stanna kvar i livet här och nu, där man har sina barn, sin man och sina älskade vänner och släktingar? Hur når man acceptansen, förståelsen för att det som kommer måste komma? Det är så svårt att ens försöka sätta sig in i det Linda upplever just nu, i slutet av sitt liv.

www.lindaskriver.blogspot.com

Hon är en sann kämpe och en ängel redan på Jorden.