Då jag skrev mitt förra inlägg hade Linda redan somnat in, omgiven av sina närmaste, utan plågor. Men i mig gör det ont. Väldigt ont. Ondast gör det då jag tänker på hennes barn som nu har förlorat sin fina mamma. Tack och lov hann Linda göra klart sina fotoböcker till pojkarna. Tack och lov har de två yngsta en pappa, mormor, morfar, släktingar och vänner till Linda som kan berätta om henne, låta dem lära känna sin mamma på det sättet. Tack och lov har Lindas stora son - Adam - ännu många omkring sig som kan ha hand om honom, som kan hjälpa honom vårda alla de minnen han har av sin mamma.

Linda, fina Linda. Som du har berört. Som du har kämpat. Sov gott, Linda.

Då vi var och hälsade på hos Linda september 2010. Linda hade redan då varit sjuk i cancer nästan ett år.

 

Maja och JUlia

30 mars 2011 11:26

Jag kände ju inte denna Linda, men har varit inne och läst hennes blogg dom gånger du puschat för den och var så även inne igår.
Det gör så ont, denna j-la sjukdom!
Och ja, det gör ont när barn mister föräldrar, jag kan inte ens föreställa mig LIndas egna tankar inför slutet.
Jag kan inte tänka mig En enda sekund utan Julias närvaro, jag kan inte, jag mår bara illa och fysiskt dåligt.
Tänker på Linda, säger samma sak:
Sov så gott LInda.
/Maja

http://rundvandring.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag går och funderar. Funderar på om jag ska börja blogga igen. Inte för att jag har så enormt mycket tid över, men för att jag tycker det var ett så fint dokument att ha kvar till mina barn i efterhand. Jag har, efter att inte ha besökt min egen blo...

Dagarna på Orust då vi delade hus med två andra familjer - nära vänner till oss med barn födda samma år som våra- rusade förbi. Lek, skratt, grodhoppartävling, kantarellplock och sällskapsspel avlöste varandra och i skrivande stund sitter jag här med...

Ja, de går, dagarna. Utan att jag hinner blogga! Fy, det får jag ändra på. :-) Vi har varit på landet, på Astrid Lindgrens värld, på landet igen, hemma... När skrev jag sist? Har jag skrivit om Lyckelis kalas? Ja, som sagt, det för länge sedan jag sa...

Idag var vi vid Näs och badade tillsammans med Lina och David. Det blåste en del och barnen hade skoj i vågorna. Benjamin satt i och för sig i gummibåten hela tiden. Krampaktigt hållande årorna och skallrande tänder, men totalt störtvägrande att gå u...

Sedan husen hemmavid började bli ommålade för några veckor sedan är Lyckeli väldigt inne på att bli målare och snickare. Målarna får nämligen gå på taket... Innan denna upptäckt levde Lyckeli i tron om att det bara var Pippi och katter som fick göra ...