Man tror inte att den ska göra det. Man tycker inte att den ska göra det. Men världen snurra på, fast någon precis har slutat andas, knappt kallnat, fortfarande omges av nära, kära, anhöriga och sörjande.

Jag upplevde det då pappa dog. Då morfar dog. Då mormor dog. Jag har upplevt det fler gånger än jag önskar jag hade behövt. Igår fick jag uppleva det igen, då Linda dog. Världen snurrade på, fast den borde ha stannat, tagit ett djupt andetag, hållit andan och låtit allt stanna för en stund. För dem som finns kvar är det just så  -världen har stannat. Att morgontidningen kommer i lådan dagen efter, att hundarna måste ut och rastas och att telefonförsäljare ringer och erbjuder en prenumeration på strumpor, det känns så otroligt overkligt och surrealistiskt. Men så är det. Världen snurrar på. För Lindas nära också. För hennes man. För hennes föräldrar. För hennes barn.

Hennes barn. De två minsta är ungefär lika gamla som mina två barn. Det gör det hela så hjärtesnörpande för mig. Jag är så nära att det gör ont. Ont att ens föreställa mig de tankar som Linda har fått gå igenom de sista 16 månaderna, då hon har vetat vad hon har att kämpa emot. Hon har varit fullt medveten om vad hon skulle komma att behöva lämna. Det är nog varje mammas mardröm.

Men hennes barn har många som älskar dem. Som bryr sig om, som ser. Det tröstar mig, och får mig att inse att en familj, den är inte blodsbunden alltid. En familj - den innefattar precis så många man vill att den ska innefatta. Och en familj, det önskar jag att alla fick ha.

 

Julie

31 mars 2011 00:06

Du skriver så fint Tina.
Det är så ofattbart sorgligt, hjärtesnörpande som du skriver. Vi identifierar väl oss med henne och den situationen hon hamnade i, varje mammas mardröm.
Krama om varandra!

http://www.julieniklas.blogspot.com

 

spikie

31 mars 2011 09:57

Blir så lessen när jag tänker på att hon inte finns länge här på jorden. Kände henne inte men följde henne på Bloggen och man blir så otroligt berörd.
Sen jag blev mamma så är jag absolut mer känslig. mer rädd får att drabbas av sjukdom själv eller nån annan i familjen. :-/
Detta är nåt jag oroar mej för varje dag. Jag får påminna mej om att leva i nuet och inte ta nåt förgivet.

http://spikie66.babyblogg.se

 

Lotta

31 mars 2011 11:13

Du beskriver något så hemskt på ett vackert sätt. Linda lämnar ett stort tomrum efter sig, men nu slipper hon ha ont mer.
Många kramar!

http://nogg.se/charliesfamilj

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag går och funderar. Funderar på om jag ska börja blogga igen. Inte för att jag har så enormt mycket tid över, men för att jag tycker det var ett så fint dokument att ha kvar till mina barn i efterhand. Jag har, efter att inte ha besökt min egen blo...

Dagarna på Orust då vi delade hus med två andra familjer - nära vänner till oss med barn födda samma år som våra- rusade förbi. Lek, skratt, grodhoppartävling, kantarellplock och sällskapsspel avlöste varandra och i skrivande stund sitter jag här med...

Ja, de går, dagarna. Utan att jag hinner blogga! Fy, det får jag ändra på. :-) Vi har varit på landet, på Astrid Lindgrens värld, på landet igen, hemma... När skrev jag sist? Har jag skrivit om Lyckelis kalas? Ja, som sagt, det för länge sedan jag sa...

Idag var vi vid Näs och badade tillsammans med Lina och David. Det blåste en del och barnen hade skoj i vågorna. Benjamin satt i och för sig i gummibåten hela tiden. Krampaktigt hållande årorna och skallrande tänder, men totalt störtvägrande att gå u...

Sedan husen hemmavid började bli ommålade för några veckor sedan är Lyckeli väldigt inne på att bli målare och snickare. Målarna får nämligen gå på taket... Innan denna upptäckt levde Lyckeli i tron om att det bara var Pippi och katter som fick göra ...