... i rasande fart!

Han blir mer och mer stadig nu, lillkillen, och med rätt motstånd på gåvagnen stapplar han runt här hemma, ofantligt stolt och glad.   

Men vill ju gärna att det ska vara lika varmt som det ser ut att vara ute. Det är det dock inte. Meeen inte hindrar det oss från att utforska lekplatserna! Det är nästan så att man har glömt hur de ser ut under all snö och is, men vi ska nog friska upp minnet nu under de kommande veckorna.   

Tiden före digitalkameror känns skitsvåra att dokumentera i bloggen. Visst, jag skulle kunna scanna, men jag har ingen scanner. Visst, jag kan ta kort på kortet, men det vill jag inte för jag vill blogga NU. Så då får jag ta det äldsta kortet på mig själv som jag har på datorn, och det är från min syrras konfirmation. Hon är sex år äldre än vad jag är, och då man oftast är 14 eller 15 då man konfirmerar sig så skulle jag gissa att jag är 8 år här. Jag är alltså den som står nere till vänster. Över mig är storasyrran, objekt för konfirmationen. Min pappa står i mitten, han håller min halvsyster Jennie om axlarna och till höger står min storebror. (Kolla in shortsen, btw! Mamma var måttligt road över att han kom med dem till en konfirmation. Hahaha!"

Oj! Va litet det blev!

Jag har klurat länge på den här. En konstig tid i mitt liv - vilken skulle det vara? Jag vill ju gärna vinkla det till en konstig tid i positiv mening. Till slut bestämde jag mig för tiden mellan augusti 2005 och juli 2006. Det var nämligen året då jag och Marcus bodde i Zagreb, Kroatien. Jag arbetade som lektor på Filozofski fakultet och Marcus var min hemmafru. Det var mitt första jobb direkt efter examen på lärarhögskolan - det kan man kalla flyt! Jag fick det tack vare rekommendationer från två högt uppsatta pedagoger på Göteborgs Universitet, varav en var den som startade tjänsten som svensk lektor i Zagreb.

Just på det här kortet sitter jag utan för min kompis Janicas pappas vineri på ön Hvar, i staden Jelsa. Man kan säga att jag var rätt brun där och då, va?   

Benji har börjat ta sig framåt. Inte helt för egen maskin, men med hjälp av stöden från en soffa, en stol eller tevebordet. Fortast går det om det ligger en tevekontroll framme, så sätter han fart för att tugga, smaska och klämma på den däringa tingesten som är så HIMLA intressant.

Idag mår jag skrutt. Så går det när insulinpumpen ramlar ut under natten, och man vaknar som i värsta bakfyllan på grund av uttrorkning och ketoner. Men jag är snart tillbaka upp i sadeln. Det måste jag vara, för nu ska det bli VÅR i helgen, sa de på teve. Yiiiiha! Och jag ska njuta, oj va jag ska njuta. Lycklei ska ha sleepover med kusin Amanda hos deras farmor och farfar, Benjamin ska fortsätta vänjas in i ett-sov-om-dagen, vilket påbörjades igår och jag ska fundera lite på hur jag ska måla i Benjamins rum. Svampar ska det bli, stora, glada svampar. Men hur många, hur ska de placeras och vilka färger? Jag grubblar vidare.

Just nu hör jag att barnen stängt in sig på toaletten och Lyckeli sjunger "ja må han leva" och grattar för fulla muggar. Improviserat födelsedagskalas? Låter najs.   

Ha en trevlig helg, hörrni!

Min unge - hon kan hon!

Jag har idag hittat några gamla mappar med bilder och gått igenom dem lite smått. Jag hittade några godingar på Marcus från den tiden vi bodde i vår lilla, lilla etta på gården intil. Han gillade att hoppa.   

Skitdålig kvalitet på bilderna, men jag hade bara en liten digitalkamera på den tiden. Vi har iaf garvat gott här hemma nu under kvällen åt dessa fantastiska bilder.