Fy bubblan, säger jag. Tack och lov säger jag också, för att jag inte har fått en så allvarlig variant av skiten. Jag kräks inte ens. Men jag är nära, hela tiden. Och så är jag yr och snurrig, orkeslös och hängig. Nä, det var inte det bästa som kunde hända, då vi skulle fira fina Linas trettioårsdag, som var igår, idag.

Fint väder är det iaf. Och jag ska faktiskt masa mig ut för att sätta mig på baksidan, där solen gassar och det är lä, och njuta av stillheten en stund. Jag har ett tack och lov till - Tack och lov att Marcus är hemma så jag vet att barnen blir väl omhändertagna!