Direktlänk till inlägg 28 april 2011

Emaus

Av Tina - 28 april 2011 18:00

I Uddevalla finns det en gård dit man är välkommen med sina barn för att leka, rida på ponnys, klappa får och kaniner och klättra på en halvt nedgrävd traktor utanför ladan. Jag minns Emaus från det att jag var liten själv, och nu är det dags för mig att gå dit med mina egna barn. En underbar känsla! Och va mysigt att det finns såna här ställen! Det borde finnas på fler ställen än det gör idag, så även "betongbarn" får chansen att se djur och lära sig umgås med dem på ett bra sätt. Nu menar jag inte att jag kallar mina barn "betongbarn", jag tycker vi ofta är ute i skogarna, klappar djur hemma hos vänner och bekanta och visar skillnaden på en grankotte och en alkotte, men det finns ju många barn som lever mer eller mindre hela uppväxten i höga husblock där det inte direkt vimlar av skog i närområdena. Och enligt mig är det inte... tja, så himla lajbans. Men jag är ju subjektiv, bonnjänta som jag själv är i grund och botten.  


Något av det bästa med Emausbesöket var att vi samkörde det med en träff med några av mina fina vänner. Vi är tio tjejer som gick i samma gymnasie (alla gick i samma klass utom jag, men jag umgicks med dem) och de som bor uppåt Uddevallahållet kom glatt rusandes till Emaus då jag och Veronica deklarerade att vi skulle åka dit. Vi är tre som fått barn 2010; jag (fast här ser jag ut som Marcus), Elinor (till vänster) som tidigare har en liten Amanda och som 2010 fick en Arvid och Johanna (till höger) som tidigare har en Whilliam och som nu fick en Victor. Förutom vi tre var det Veronica och hennes Tristan, samt Viktoria och hennes Hannes, som var med. Min fina syster, som är delägare i Einars konditori i Uddevalla, sponsrade oss med fika denna dag. Muffinskaka med kanderade pecannötter, chokladbollar, chokladbiskvier och dammsugare. Mums!


  Glad Tristan!   Gott, sa Lyckli.   En fika i gräset är svårslaget.


   

Efter fika får man ork att leka.


  Frans, en belgisk jätte-kanin, som faktiskt bodde hemma hos min syster förr i tiden men som efter upprepade rymningar fick flytta till Emaus-stallet. Benjamin tyckte han var rolig att klappa på.   Lyckeli tyckte om att klappa kanin också.

Benjamin Bus kollar in de små killingarna, som jag dessvärre inte fick något kort på.

   

Lyckeli och Elinors dotter Amanda är nästan jämngamla, det skiljer bara några månader mellan dem, och de hade väldigt roligt tillsammans.


 

Det fanns sadlar som var fastspända på stockar, där man kunde träna sig lite på balansen. Det fick sådär för Benjamin...

  

Sisådär, ja!  

  För tjejerna gick det lite lättare, och det var poppis med.


Min fina tjej! 


På väg till bilarna igen hittade barnen en stor lökhög som de genast började vältra sig i. Jag tror nästan det var den bästa stunden på hela Emaus-besöket.  


          Tack, alla som var med, för en fin dag! Det gör vi om snart igen, tycker jag.

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Tina - 16 mars 2015 15:03

Jag går och funderar. Funderar på om jag ska börja blogga igen. Inte för att jag har så enormt mycket tid över, men för att jag tycker det var ett så fint dokument att ha kvar till mina barn i efterhand. Jag har, efter att inte ha besökt min egen blo...

Av Tina - 11 augusti 2013 16:13


Dagarna på Orust då vi delade hus med två andra familjer - nära vänner till oss med barn födda samma år som våra- rusade förbi. Lek, skratt, grodhoppartävling, kantarellplock och sällskapsspel avlöste varandra och i skrivande stund sitter jag här med...

Av Tina - 8 augusti 2013 20:59

Ja, de går, dagarna. Utan att jag hinner blogga! Fy, det får jag ändra på. :-) Vi har varit på landet, på Astrid Lindgrens värld, på landet igen, hemma... När skrev jag sist? Har jag skrivit om Lyckelis kalas? Ja, som sagt, det för länge sedan jag sa...

Av Tina - 25 juli 2013 22:23


Idag var vi vid Näs och badade tillsammans med Lina och David. Det blåste en del och barnen hade skoj i vågorna. Benjamin satt i och för sig i gummibåten hela tiden. Krampaktigt hållande årorna och skallrande tänder, men totalt störtvägrande att gå u...

Av Tina - 25 juli 2013 16:31


Sedan husen hemmavid började bli ommålade för några veckor sedan är Lyckeli väldigt inne på att bli målare och snickare. Målarna får nämligen gå på taket... Innan denna upptäckt levde Lyckeli i tron om att det bara var Pippi och katter som fick göra ...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se