Alla inlägg under april 2011

Av Tina - 11 april 2011 22:26

Att det idag har varit en faaaantastisk dag har nog inte undgått någon i Göteborgsområdet. Ojojoj, va livet lever då man kan sitta i solen på baksidan och njuta en stund. Va skönt det är att känna att vårjackan är lite för varm då man är ett snabbt ärende i centrum. Och va gott det är att höra barn leka på gården, cykla rassla mot gruset och känna att någon granne startat grillen inför middagen. Aaaaah, jag ska njuta av varenda liten solstråle nu, oavsett om jag känner den värma i nacken eller om jag ser den genom fönstret då jag sitter inne och kollar Pippi Långstrump med barnen på kvällen.


Lyckeli håller mig sällskap då jag äter min lunch ute i solen.


JIdag, hörrni, idag var jag ute och joggade och jag lyckades lägga till en km till den gamla rundan, så nu kom jag upp i 2.7 km. OJ, tänker ni, inte mer? OJ, säger jag, va bra jag är!   Vänta ni bara, jag kommer snart upp till fem km och då kommer jag nog pösa över av stolthet. 


Efter joggingturen var det skönt att slå sig ner i gräset med barnen. Marcus tumme kom med på bilden också...


Fina Benjamin och fina Marcus. Där ser ni vår lägenhet i bakgrunden med.



Underbara ungar!


           

Lyckeliten som är på väg att bli stor


ANNONS
Av Tina - 9 april 2011 12:01

Fy bubblan, säger jag. Tack och lov säger jag också, för att jag inte har fått en så allvarlig variant av skiten. Jag kräks inte ens. Men jag är nära, hela tiden. Och så är jag yr och snurrig, orkeslös och hängig. Nä, det var inte det bästa som kunde hända, då vi skulle fira fina Linas trettioårsdag, som var igår, idag.


Fint väder är det iaf. Och jag ska faktiskt masa mig ut för att sätta mig på baksidan, där solen gassar och det är lä, och njuta av stillheten en stund. Jag har ett tack och lov till - Tack och lov att Marcus är hemma så jag vet att barnen blir väl omhändertagna!

ANNONS
Av Tina - 6 april 2011 21:17

Det är lätt att hitta på fina epitet till dem man älskar så mkt som man älskar sina barn, eller hur? Jag kan komma på hundrafemton miljoner positiva ord som beskriver mina barn, även om jag i vissa stunder även kan komma på några adjektiv med gnällig klang också.    En del stunder har de rent av varit billiga, men ingen, ingen kan säga att jag inte älskar mina barn! De är så fina. Kolla här bara, kolla min son:


       

Ta fram den där kärleken ni känner för era barn lite då och då i livet - även då ni inte just hänger med barnen. Ta fram den och låt andra få känna det där varma, alltså behandla andra med den kärlek ni känner för era barn. Då ska ni se att vi snart kan få en värld utan krig och slagsmål. Det ni!

Av Tina - 6 april 2011 20:59

Få se om jag kan blogga ikapp lite.    Då min dator beter sig som en r*v sitter jag vid Marcus gamla, sega dator. Det tar en evighet att ladda upp korten på bloggen så jag hann inte skriva om allt igår kväll.


Då vi var hos mamma ville Lyckeli mata mormors får. Det är bland det roligaste hon vet, sötrumpen. Dessutom kom fina kusin Teo och lekte med henne under kvällen, och då är allting ju dubbelt så roligt.


  Torrt bröd är smaskens, tycker fåren.


  Jag och fina Benjamin.


Kusinerna hjälper mormor stapla ved. 


  "Däj ä det bommoj, momo." Och det var det ju - fina krokusar.


  Benjamin käkar på en äpplebit. Svårt att hålla då man har vantar, så Marcus får rycka in och hjälpa till.


Teo tyckte Lyckelis bullar vad goda. Han åt tre...   


  Busungar! 



Av Tina - 6 april 2011 13:28

jag kommer i den! Tjohoo! Och den sitter BRA med! Inte tight någonstans. Nu är det snart fyra år sedan jag och Marcus gifte oss och jag kände mig som världens finaste i min klänning som jag och mamma designat tillsammans och mamma sytt på egen hand.


   

Av Tina - 4 april 2011 13:00

Vi bestämde hastigt och lustigt i söndags kväll för att dra till Uddevalla på måndag morgon. Min mamma bor där, och dörrarna står alltid öppna för oss. Så vi packade in alla barn, vagn och resesäng och drog iväg. Då vi ätit lunch hos mamma och lagt Benjamin i vagnen för att sova middag drog jag och Marcus med Lyckeli till Einars café som ligger i Uddevalla centrum. Min syster är delägare i det ceféet och Lyckeli har länge pratat om att hon vill åka dit och "se Tejes baka alla bullar" så det klart hon skulle få det. Och det blev dubbelt upp - hon fick baka EGNA bullar också!


  Först ska degen kavlas ut.


  Och så ska smeten på.


 

Smet är gott.  


   Lyckan fick ha bagaremössa "fö de ska man ha" och Teres, Anders och Ermin tog så himla bra hand om henne, visade henne och pushade på.


  Dags att rulla ihop degen. Moster Teres hjälper till. 


  Sådärja!


  Lagom stora bitar ska det vara.


Och så såg Ermin till att Lyckan fick "de roliga formarna" med mönster. 


   Ut på plåten ska de, bullarna!

Medan bullarna jäste fick Lyckan göra marsipanfigurer. Hon trodde det var lera så hon smakade inte alls, men sedan fick vi hem marsipanen i en påse och när hon väl förstod att det var "godis" så var hon själaglad. 


Så var det dags att få socker på bullarna. 


Mycket socker ska det vara, tycker Lyckeli. 


Sedan skulle bullarna vara i ugnen och sedan svalna, och under tiden kan man ju passa på att hjälpa moster Teres att doppa chokladbiskvier i choklad. 


       Klart man ska smaka också.


  "Det häj va jojit!" tyckte Lyckan.  


Det färdiga resultatet!


Stolt  bagare som sedan fick hem två två stora påsar med egenbakade bullar.


     Mamma fick smaka.


  Pappa med.


  Lyckeli hade väldigt roligt, och vi kommer garanterat fråga om vi får komma igen och låta henne praktisera lite på Einars café.


Av Tina - 3 april 2011 20:25

Oj, vilken vecka det har varit... det har minst sagt varit blandat av positiva och negativa ting och den mest omvälvande händelsen är ju Lindas bortgång, självklart. Bisarrt, är det.


Jag har varit på en föreläsning av Mikael Andersson, som har skrivit "Armlös, benlös men inte hopplös" (han är född utan ben och utan armar), vi har firat Tristans tvåårsdag två ggr och Lyckeli har firat sin kusin Amanda på ett mycket lyckat barnkalas. Hela fredagen spenderade jag och barnen på Fotö tillsammans med mycket goda vänner och, jag glömde, i måndags var jag på möte med min bokklubb. Mycket. Och rubbat att döden huserar där, mitt bland föreläsningar och kalas. "Sånt är livet" säger man. Men jag undrar om man någonsin kan acceptera, helt förstå eller vänja sig vid det - att livet faktiskt slutar i ett ögonblick. Det där ögonblicket sker hela tiden och då och då befinner man sig obehagligt nära. Så har det känts för mig den här veckan.

Av Tina - 3 april 2011 13:00

Busungen Tristan, vår charmiga grannpojk, som dessutom är son till min allra bästa vän Veronica, fyllde två år 31 mars. Självklart ville vi vara med och fira honom några dagar senare då det blev kalas!


  Jag och Benjamin står i kö till... till... GLASSEN! Mums!


  Lyckan tyckte också att glassen var god.


  Födelsedagsbarnet som får sitta i sin mammas knä då vi sjunger "ja må han leva" i kör.


GRATTIS, TRISTAN!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se