Det hände något för några månader sedan här hemma som jag och Marcus ofta talar om. Det var ett tillfälle av skräck, förvirring och surrealism. Benjamin skrämde livet ur oss, kan man säga.

Vi satt hemma på kvällen och slötittade lite på teve alla fyra, det var säkert något barnprogram som visades. Benjamin satt i Marcus knä, vänd mot honom och lekte med något, vi hade inte full koll på vad. Men så började jag prata lite med honom, ni vet sådär fånigt som man pratar med sina små. "Vad gör du, Benji Boy? Busunge, vad har du i munnen? Äter du på något?" och så sträckte jag fram handen mot honom för att se vad han hade i munnen. Då ser jag hur tungan liksom buktar ut i mungipan, skitkonstigt. Den kommer fram mellan läpparna och den ser ser helt svullen och tjock ut! Jag fattar ingenting och jag ser hur även Marcus bara glor på vårt barn som framför våra ögon råkar ut för något fruktansvärt. Tungan kommer längre och längre ut, och sedan FALLER DEN AV! Den ramlar ner på golvet och jag lovar, jag hinner tänka tusen tankar, alla lika rubbade. De starkaste var ju "Men gud, han DÖR!" medan Marcus i efterhand erkände att han tänkte "En mutation!". I en sekund var jag liverädd, skräckslagen och handfallen. Sedan pruttar Benjamin med munnen och jag ser att det är en sån där minimorot som ligger på golvet, en sån man köper i en liten påse, tvättad och ätklar. Barnen hade ätit på såna tidigare under dagen då vi åkte bil.

Mitt hjärta stannade där för en stund. Jag trodde min barn tappade sin tunga! Marcus trodde han muterade. Sedan kunde vi inte sluta garva åt eländet. Benjamin var skitnöjd över att få vår uppmärksamhet på det sättet och vi återkommer ofta till den där stunden då vi talar om att man inte vill att något ska hända ens barn. Man vill ju framför allt inte att tungan ska ramla av.