Benjamin är världsbäst på att stoppa saker i munnen. Grus, pinnar, små bortglömda makaroner från golvet, korken till Inotyoltuben, magneterna från kylen (De är såpass stora att han inte kan sväja dem. Det är ju annars farligt om de får i sig två magneter, de kan gör att tarmen liksom hakar ihop om magneterna befinner sig på två olika ställen men dras till varandra.), kritor, mammans mobil osv i all evighet. Det ska testar, smaskas, smakas, tas ut ur munnen igen, studeras, smakas på lite till och om han finner det lämpligt så sväljer han det. OM inte jag eller Marcus har hunnit fram för att ta ut vaddetnuärhanharimunnen innan dess.

En liten studie i, enligt Benjamin, lämpliga saker att stoppa i munnen under blott tre minuter på gräsmattan:

Mammas kamera.  

  En blomma.      Linsskyddet till mammans kamera.

  Lite gräs.   Lite grus.   Mammas äppleskrutt.

Ett rätt av fem möjliga.   

Åh, jag är efter igen... det händer för mycket roligt på dagarna för att jag ska hitta tiden att blogga så mycket som jag egentligen vill.   Jag älskar ju att ha min blogg som en slags dagbok, att läsa tillbaka i och kika på bilderna.

I lördag var vi i alla fall uppe på lekplatsen en skvätt:

  Coola gänget på väg. 

  Det brukar ta en liten stund att gå till lekplatsen, trots att det är max 100 meter dit. Lyckan ska dela ut pinnar till oss andra (viktigt att alla får en var), hon ska plocka blommor och klättra på stenar. Det vi räknar liksom in tiden att gå till lekplatsen i lektiden med, för de har ju skoj.

Det är underbart att bo i ett område där det finns så gott om lekplatser. Vi har... få se; en, två, tre, fyra, fem, sex, sju; SJU som ligger så nära att det inte tar mer än fem minuter att gå dit. Tre ligger iofs på våra egna gårdar här i området där vi bor, men hey, där leker de ju också. Sedan finns ett gäng till, som vi inte besöker, men de ligger ju ändå där i väntan på upptäckt.

Vad har vi gjort för massa som är så roligt, då? Jo, igår var vi och hälsade på hos min mamma, som hade fått massa små lammungar. Tio stycken. Två var helt nyfödde, bara timmarna innan vi kom, och de var så små, så små. Lyckeli lekte med sin kusin Teodor och sedan åkte vi till min lillsyrra Maja för att fira både henne och hennes sambo Anders. Det var skoj och vi fick så mycket god mat så magen stod rakt ut på vägen hem sedan. Men det var det värt!

Jo, tillbaka till lekplatsen och vad rubriken på det här inlägget faktiskt handlar om: Barnen gillar att gunga! Se här:

"Vänta lite, mamman, ja sa baja hämta en gäskippae." hojtar Lyckan och skruttar tillbaka till vårt hem trots att vi har kommit halvvägs till bilen för att åka till farmor och farfar. Och jag väntar. Och väntar... "Lyckeliiiii!" gastar jag och väntar på svar. Benajmin pekar mot busken intill och utstöter sitt "Öh!" som betyder "Bär mig dit, mamma, jag vill känna på busken där." och jag gör så. Hojtar på Lyckan igen och hör ett "Ja ska baja... ja gejar me vattnet häj." Efter ett "Ja, nu går jag och Benajmin till bilen. OJ va skoj va ska ha hos farmor och farfar!" så hör jag ändå ett par snabba fötter springa mot mig. "Mamma, ja behövde en gäskippae, baja." säger älskade ungen och tuggar på ett gräslökstrå. Eller just det, en gräsklippare.   

Ni vet hur vissa katter kommer rusande då man öppnar en konservburk med kattmat? Ni vet hur hundar rusar till matte eller husse så fort de viskar ordet "godis" eller "korv"? Ni vet hur fjortisarna rusar in på IDOL-audition när man öppnat dörrarna?

Sådär beter sig Benjamin då man sätter i en sladd hemma. Han kopplar på racerkrypet och letar snabbt som attan upp eluttaget där man just kopplat in sladden, för att sedan slita, dra och kämpa tills han har fått ur den. Skitlattjo! Nya grejen, liksom, och han tröttnar aldrig heller.

   "Jag fick den!"

En liten älskling, som är så vacker att jag får hicka på kuppen, satt på golvet och käkade kvällsmat härom dagen:

Den vackraste lilla fisen som finns!

"Va? Va är det som händer här bakom?"

"Mäh! Taru KORT?! Jag som har yoghurtmusche!"

Jag är inte skrockfull. Inte alls. Andra drar förskräckt efter andan då jag stövlar in, slänger nycklarna på bordet och sätter mig. "Hugaligen" väser det och spottar i knät eller vad det nu är som motverkar ett sådant djävulsverk som nycklar på bordet.   

Så fredagen den 13e skrämmer mig inte alls. Vi hade en fin dag, med sångstund:

Här sjunger vi "Björnen sover" och ni kan ju gissa vem som är björnen.   

Då vi handlade kom Lyckeli på att "Men! Ja ha ju inga solgasögon!" så då fick hon välja ut ett par som hon sedan hade på sig då hon käkade lunch:

Och som bra avslut på eftermiddagen kom kusin Amanda tillsammans med farmorn och farfarn för att hälsa på oss. Utebus, fika på baksidan och en miljon plättar senare ville tjejerna se på film:

Så vår fredagen den 13e var finfin! Hoppas att er var det med.   

Det hände något för några månader sedan här hemma som jag och Marcus ofta talar om. Det var ett tillfälle av skräck, förvirring och surrealism. Benjamin skrämde livet ur oss, kan man säga.

Vi satt hemma på kvällen och slötittade lite på teve alla fyra, det var säkert något barnprogram som visades. Benjamin satt i Marcus knä, vänd mot honom och lekte med något, vi hade inte full koll på vad. Men så började jag prata lite med honom, ni vet sådär fånigt som man pratar med sina små. "Vad gör du, Benji Boy? Busunge, vad har du i munnen? Äter du på något?" och så sträckte jag fram handen mot honom för att se vad han hade i munnen. Då ser jag hur tungan liksom buktar ut i mungipan, skitkonstigt. Den kommer fram mellan läpparna och den ser ser helt svullen och tjock ut! Jag fattar ingenting och jag ser hur även Marcus bara glor på vårt barn som framför våra ögon råkar ut för något fruktansvärt. Tungan kommer längre och längre ut, och sedan FALLER DEN AV! Den ramlar ner på golvet och jag lovar, jag hinner tänka tusen tankar, alla lika rubbade. De starkaste var ju "Men gud, han DÖR!" medan Marcus i efterhand erkände att han tänkte "En mutation!". I en sekund var jag liverädd, skräckslagen och handfallen. Sedan pruttar Benjamin med munnen och jag ser att det är en sån där minimorot som ligger på golvet, en sån man köper i en liten påse, tvättad och ätklar. Barnen hade ätit på såna tidigare under dagen då vi åkte bil.

Mitt hjärta stannade där för en stund. Jag trodde min barn tappade sin tunga! Marcus trodde han muterade. Sedan kunde vi inte sluta garva åt eländet. Benjamin var skitnöjd över att få vår uppmärksamhet på det sättet och vi återkommer ofta till den där stunden då vi talar om att man inte vill att något ska hända ens barn. Man vill ju framför allt inte att tungan ska ramla av.   

Nu fick det vara nog med vila från träningen. Jag stod iofs emot att åka till gymet, jag kom bara halvvägs dit men fick stanna bilen, känna efter i kroppen och sedan vända. Det tog emot, gick inte, hela kroppen bara skrek NEEEJ! Så jag och Marcus gick och förtidsröstade och sedan lekte vi på lekplatsen med barnen en lång stund.

Men så mötte jag Veronica (utanför soprummet, sexy, va?) och hon berättade att hon skulle ut under kvällen. Jag frågade om jag kunde hänga på och då blev det 5 km spring och sedan 700 meter powerwalk på det. Jag kan säga att vi nog hittade världens seeeeegaste backe, den kan omöjligt ha varit kortare än 800 meter och tempot under den backen sänkte ju tiden på hela rundan rejält. Men skit samma. Bra träning för benen.   Det är iaf underbart att ha sin bästa vän så nära, så vi kan ut och träna tillsammans när det inte krockar med jobb, barnläggningar och annat. 

När jag ser tillbaka lite i bloggen märker jag att det blivit väldigt mycket träning. Alltså att jag skrivit mkt om träning. Ojdå... det trodde jag inte att det skulle bli, men hey, det har blivit en del av mitt liv den senaste tiden. Och jag gillar´t!