Jag tycker den är så jääävla rolig!   

Morfar dog hösten 1998. Mormor dog våren 2006. Jag får än idag impulsen att ringa mormor då det hänt något roligt eller om jag har en jobbig dag. Men det går inte... Fina morfar som lärde mig köra moped, att svarva och att hitta kantareller. Underbara mormor som lärde mig brodera, som serverade spikar och pojkar (spikar var långsmala smörgåsar och gossar var vetebrödsflätor, med eller utan pärlsocker på) och som alltid lyssnade på "Ring så spelar vi" och "Det ska vi fira". Som syrran sa - vi har haft fina förebilder! Jag saknar dem. Varje dag.

Han for i golvet idag. Rätt ner, händerna var fullt upptagna av att hålla en rockring bakom ryggen. Älskade, fina Benjamin, svullen som om han hade haft en prinskorv under överläppen. Blodet forsade från både läpp och  näsa och nu har han ett rejält sönderbiten överlätt och en lite lätt sönderbiten underläpp. Min älskade, fina, stackars unge som grät tårar stora som lillfingernaglar. En ömmande storasyster som blev orolig och utbrast "Nej, han bjöder, min Benjamin som jag äjskar så mycke!" och en mamma som blödde lika mycket som sin son, fast i hjärtat.

Sånt där är jobbigt. Jag önskar det aldrig behövde hända.