Idag är det ett år sedan Linda gick bort. Ganska exakt på timmen med, har jag för mig. Det var en solig dag då, liksom idag, och jag minns att jag precis hade tagit fram vårjackan. Liksom nu.

Fy sjutton. Fy sjutton för att  behöva lämna sina små barn, vinka farväl och veta att man ser dem för sista gången, och att de ser sin mamma för sista gången. Fy sjutton vad hemst, omänskligt, otänkbart, ångestframkallande...

Jag träffade bara Linda en gång, men hade kontakt med henne via nätet under några år. Det kändes som om jag kände henne, även om jag inte tillhörde hennes närmaste krets. Och framför allt kände jag FÖR henne. Jag led med henne, våndades, och skämdes nästan över den otroliga tacksamhet jag kände inför att det inte var jag. Det var inte jag som behövde dö, inte jag som behövde fajtas med alla känslor som följer med en dödsdom.

Varje dag vill jag påminna mig själv om att ta hand om mig själv, mina barn, mina nära, mina kära, mina vänner. Förr eller senare får vi alla sällskapa Linda, det är ett som är säkert, och man får inte låta oron eller ångesten över den dagen styra livet. Istället ska man låta glädjen över att inte behöva hantera den dagen ÄN styra livet - låta den berika livet och få oss att tänka på vad som faktiskt är viktigast. Kärleken.