Jag kämpar vidare med min diabetes. Den lyder mig inte alls. Vissa dagar är bra, andra mindre bra. Vissa är åt helvete. Igår kväll var en sån helveteskväll. Men upp idag, kämpa vidare. Det SKA gå att komma underfund med detta!

Den där negativa cirkeln - den där gnälliga Tina - den måste stoppas. Jag jobbar med det, varje dag. Inte klaga. Försöka se det positiva. Inte alltid lätt, men jag ÄR ju inte gnällig i grunden! Jag har bara blivit sådan. Jag önskar att inte alla frågade "hur är det?" då vi ses, för antingen får jag ljuga varannan gång, och säga "bra" fast jag mår skit, eller så blir det lätt så att man "gnäller".

- Nja, inget vidare idag.

Eller:

- Nej, det är inte alls bra idag.

Kul. Kul att säga. Kul att höra. Eller inte. Så var det nog -  INTE kul att varken säga eller höra.

Men jag kan ju vissa dagar säga att det är bra, och GUD va skönt det är att kunna säga det. Jag hoppas jag kan säga det allt oftare nu framöver. De dagar jag känner mig fången i min kropp, fången i min sjukdom, de dagarna måste helt enkelt minska.

Måste.

MEN SKRIV DÅ; om Benjamin i hans bok! För tusan, medan du kommer ihåg hans tvåårsdag. Ska det vara så svårt att komma ihåg?