Jag visade för ett år sedan en infofilm av föreningen ungcancer för mina elever. Jag tittade på den själv flera gånger, kände igen mig i många känslor. Grät. Våndades. Mindes tiden då Marcus hade cancer. Hur rädd jag var att han skulle lämna mig och Lyckeli. Dö. Försvinna. Tack och lov fick han stanna kvar hos oss.

Tack och lov.

I filmen berördes jag bland andra av en tjej vid namn Johanna. Johanna led av obotlig bröstcancer. Mamma till två små döttrar. Även där kände jag igen mig. Född 1981  -precis som jag. Två små barn - precis som jag. Det kunde ha varit jag.

Det kunde ha varit jag...

Johanna dog i måndags kväll.

Sov gott, Johanna. Vila i frid. Du berörde och inspirerade. Du gav cancern en käftsmäll genom att gå igenom skiten med så nära till skratt. Genom att påverka och lämna vackra minnen. Genom att se det positiva i livet.

Glöm inte att se det positiva i livet!

http://www.ungcancer.se/johanna

Det finns inga tomater i hela världen som slår hemodlade. Benjamin håller med.