Lyckeli märkte härom dagen att magneterna på kylen också sitter finfint på elementet i vardagsrummet. Denna vackra kreation tog då form:

Lite senare fick hon armar också - synd vore ju annars. Men är det bara jag som tycker hon verkar lite... ja, lite klumpfot!?

Vi har fått en ny häst på jobbet. En shettis, som säkerligen kommer att bli maskot bland alla större travhästar. Och GISSA vems barn som kommer att bli överlyckliga när de får hälsa på mamma på jobbet nästa gång!    

Detta inlägg  blir väl mest riktat till mig själv och mina närmaste, antar jag. På mammas 60årsfest (kort kommer) så pratade jag med min mormors yngsta syster. Även en annan syster till mormor var där och vi kom att prata om alla de syskonen. Jag har försökt att bringa reda i mitt huvud angående mormors syskon länge men det är inte så lätt då de var elva (!!) stycken och jag sällan talar med någon av hennes syskon. Men nu fick jag alltså chansen. Syskonskaran ser ut på följande vis:

Bertil, född 1918

Marianne, född 1920

Iréne, född 1921

Harry, född 1923

Ingrid, född 1924 = mormor

Allan, född 1926

Majbritt, född 1927

Arne, född 1928

Alice, född 1930

Kerstin, född 1932

Anna-Lisa, född 1935

Där har vi hela tjofräsen. Och så lite längre baktåt:

Mormors mamma hette Anna. Annas mamma hette Matilda och Annas pappa hette Anders.

Mormors pappa hette Anders. Anders mamma hette Laura och Anders pappa hette Aron.

Lite kuriosa: de fem äldsta syskonen är döda nu. Marianne hade polio som ung, haltande en del, hade svagt hjärta och bodde i Göteborg. Hon låg död i sin lägenhet i 14 dagar innan man upptäckte att hon dött. Det var på vintern och man tror att hennes hjärta inte tålde ansträngningen i samband med kylan. Alla syskon har hittills överlevt sina partners. Harry ansågs "överintelligent" och satt på Lillhagen (psykhem) många år.

Jag älskar sånt här! Att veta lite mer om personerna jag har i släkten några generationer bakåt. Inte bara vad de heter utan historier om dem; hur de levde och hur de hade det.

På morfars sida tror jag inte att jag har någon kvar. Han hade två bröder. De tre bröderna uppträdde på circus som unga, de var akrobater. Deras mamma dog tidigt. En av bröderna hade horhus i Göteborg ett tag, har jag kunnat läsa mellan raderna. Han var nog inte helt fokuserad på enbart lagliga verksamheter, om jag säger så... Lite häleri och sånt.

"Luktar skumt om detta, hörrö!"

Men om morfar ska jag fråga ut både mamma och moster och morbror. De har säkert massa roliga historier att berätta om den familjen. Jag längtar!

Jag tillhör dem som tycker det finns en funktion för "hen". Jag tycker jag då jag ska prata om ett barn, vars kön jag är osäker på, med mina egna barn t.ex vid lekplatsen, gott att använda det könsneutrala "hen". "Ge hen spaden, hen hade den först."

Men bara för det är jag inte humorlös. Jag kan garva åt de knasiga situationer som kan uppstå då man diskuterar med ngt som helt missförstått meningen med ordet "hen". De som tror att hen ska ersätta han eller hon, som tror att man med hen vill sudda ut betydelsen av pojke och flicka. Fniss... jag tycker följande insändare är ganska rolig, faktiskt:

Och så vill jag säga: TREVLIG HELG, GOTT FOLK!

Varje morgon är det lite fix och trix som krävs för att man ska bli redo att möta omvärlden. Normen i samhället är att man i alla fall kammar sig, tar på sig kläder och försöker se hel och ren ut. Om man sedan orkar ta lite deo, lite luktagottkrämer och lite smink kan ju även det förbättra intrycket man ger.

Vi sminkning gäller det ju dock att vara så pass vaken att man kan träffa rätt. Det kan ju vara lite så och så med små, detaljerade rörelser sådär på morgonen, men alla gör vi så gott vi kan.

Vid ovanligt stark bleknosighet kan man dutta på lite rouge eller annat klet där det behövs.

Helhetsintrycket är viktigt. Man får spana in i spegeln så man inte åker iväg till jobbet med mascara på bara ena ögat (jodå, det har hänt).

Och funkar det inte, om man har en dålig hårdag eller om sminket knappt kan rädda glåmig hud och trötta ögon, då funkar det alltid med en snygg hatt!  

För några veckor sedan (en månad?) hade vi tjejfika i Slottskogen, jag och två vänner. Vi bjöd in hela tjejgänget från gymnasiet, samma tjejgäng som varje år träffas på hösten för att äta middag på Pasta etc, men det bidde bara jag och mina två Veronicor. Men lika glada var vi för det, och framför allt barnen njöt ju av dagen; av hästridning, getklappning och en lång stunds lek på Plikta.

Plikta har de ju gjort om. Nu är det dubbelt så lätt att tappa bort sina ungar. Tjohoo, säger man och åker INTE dit själv med två spring-i-benen-barn som helst vill åt olika håll. Tack och lov är ju Lyckeli så stor nu att hon inte hejdlöst bara rusar iväg åt närmsa glasskylt eller duva, så nästa sommar ska det nog gå att ta dit barnen på egen hand. Fram tills dess håller jag och Marcus krampaktigt ögonen spända i var sin unge då vi är där. Eller som denna gång, då jag och Veronicorna hjälptes åt.

Vi kollade in sälarna

Klappade de håriga besta... öh, getterna. De små är i alla fall mjuka!

Benjamin red, helt andaktigt.

Kisspaus

Och så fika - det bästa av allt!

Det blev en kanondag! Tack, mina Veronicor! Detta gjorde vi bra.  

Jag läste följande på expressens hemsida idag: http://www.expressen.se/nyheter/fyraaringen-lag-vid-mammans-fotter/

För er som, liksom jag, är känsliga för situationer där barn råkar illa ut, kan jag snabbt berätta att det handlar om att flera personer har blivit skjutna till döds utanför en fransk by. En trebarnsfar dog. Han var ute på en cykeltur. En mamma, en pappa och en farmor eller mormor dog. Skjutna. En åttaårig dotter blev skjuten tre ggr. Skallskador. Läget allvarligt men stabilt. Och en liten tjej, på fyra år, som de efter åtta timmar hittade helt stilla vid fötterna på mamman i bilen. Hon hade inte vågat röra sig eller säga ngt för hon visste inte om människorna (poliserna) utanför bilen, de som väntade på kriminalteknikerna, var snälla eller dumma människor. Herregud... en del av mig är ju bara oerhört tacksam över att hon klarade sig. En del av mig tackar högre makter att hon verkar få behålla sin storasyster (som de tror att åttaåringen är) vid liv. Men en del av mig gör så fruktansvärt ont, den del av mig som inser vad denna lilla fyraåring har gått igenom. Lyckeli är fyra år... en liten flicka som hon.

Hur kan det i den världs, som jag uppfattar som så vacker och full av fina saker, finnas så hemska saker som mord, vapen, hat och situationer som gör små, små fyraåriga flickor föräldralösa? Hur?

Jag gillar svart te. Grönt te är inte gott. Rött är värre. Rooibos kan funka - ibland. Så har jag tyckt länge. Men NU! Ojoj  - NU har min kollega Carro introducerat ett grönt te på jobbet. UNDERBART! Jag hinkar och snart är paketet slut. KRIIIS! Jag får ta en promenad till Hemköp på lunchen, tror jag minsann.