När jag lägger barnen har vi fina rutiner. Först en film, eller några avsnitt av kortare snuttar, som spöket Laban, eller som just nu - En cellsam historia. Medan de ser så får de ngt att äta om de inte redan ätit kvällsmat. Sedan ska det borstas tänder, tas på pyjamas, sittas på potta för lilla, kissas på toa för stora. In med napp i truten på lilla, medan ordordord rinner som en ström ur stora medan vi går upp för trappen.

"När jag får ett sår som kommer det BLODPLÄTTAR, mamma, och lagar mig! Och en gång fick jag ett sår och då satte pappa på ett RÖTT plåster, mamma. Jag gillar rött. Du sa en gång att farbror Cristian kissade rött, mamma, när han var liten, för han hade ätit RÖDBLOMMOR då! (rödbeter var det han åt, men det är fasen inte lätt med alla ord hit och dit då man är fyra) Och imorgon vill jag se Petson och Findus, mamma, för DET var länge sen! Pappa säger att Petson är tokig, och kommer du ihåg, mamma, att vi hittade TVÅ Annika bakom soffan idag?"

Ungefär så. Lovely!

De ska kastas upp i sängen, jag hivar iväg dem och de skrattar halvt ihjäl sig. Samling i mamma-och-pappa-sängen, vi tänder EN lampa (Benjamin räknar till EN lampa några ggr för att vi ska vara säkra på att det är just... EN lampa. Typ.)och tar fram sagoboken. Jag sjunger fem sånger /läser fem sagor och de får välja några var. Sedan avslutar jag med att berätta om vilken dag det har varit, vad vi har gjort och vad som väntar imorgon. Mys! Vi släcker lampan, jag sjunger "Nu lilla humla" och så får de knata (tokrusa)in till sina egna sängar. Benjamin brukar vilja läsa en liten Bamsebok själv och Lyckeli lyssnar på en saga.

Underbar rutin. Underbara barn!

Jag ÄLSKAR den serien! Jag såg den som barn och nu har jag fått den att visa mina egna barn (TACK, Bengt!!). Idag såg vi de två första avsnitten, jag och barnen. Vi satt klistarde alla tre, tror jag. I alla fall största tiden, men i slutet av andra avsnittet passade jag på att ta av Lyckeli kläderna, sätta på henne "nya", sköna nattlinnet hon ärvt av sin kusin Gabbi, som i sin tur har haft det sedan hon var tre, fyra år (hon är 16 nu) och flätade hennes hår.

Då avsnittet var klart bytte jag skiva. Benjamin ville se ett avsnitt Kalle innan vi går upp och lägger oss. Då tittar Lyckeli ner på nattlinnet och utbrister "Mamma! Jag har glömt att ta på mig kläder!"

Lilla älsklingen tror alltså för en stund att hon har gått hela dagen i nattlinnet... Herrejösses, hon är så söt så jag får ont i magen. Hon är precis som sin fina pappa, lever i sitt huvud och väldigt lite i den materiella världen. Hon bryr sig liksom inte om vad hon har på kroppen så värst mycket, bara hon inte fryser. Hon märker inte att jag klär av henne, flätar håret och klär på henne igen, för hon är så uppe i "en cellsam historia". Jag ler från öra till öra då jag tänker på hur lika hon och Marcus är. Benjamin och jag, vi är av samma skrot och korn. Här och nu, märker allt, ser allt, hör allt. Men Lyckeli, hon drömmer sig bort och ibland, då jag får inblick i hennes fantasi, märker jag att det verkligen är en värld värd att drömma sig bort till.

Fler cellsamma historier åt folket!

Jomen visst! Det blev kalas så det stod härliga till för mammaliten. Det kom folk, det fanns mat och OH MY GOD vilka goda chokladpraliner hon bjöd på till kaffet! Det fanns även tre sorters tårta men, oj, PRALINERNA! Jag kunde ha ätit dem alla själv, tror jag. Speciellt den sorten som var fylld med kokoskräm... *dräggel* Snälla Tomten, jag önskar mig såna i julklapp!

Jag ska föra över bilder från kameran ikväll och hoppas då återkomma med ett längre inlägg. Fram tills dess ska jag hänga med kidsen framför en film, servera yoghurt och pussa kladdiga, små kinder innan de och de små älsklingar de sitter på lägger sig.