Vi var till pappas grav i måndags. Lyckeli har pratat länge om det; att få åka till morfars grav igen, som vi gjorde förra hösten. Vi har pratat lykta, ljus, begravningar, hon frågar om kroppen på en död, om hjärtsjukdomar och annat. Jag svarar så rakt jag kan. Försöker avdramatisera. Jag vill låta henne behålla den naturliga, nyfikna, neutrala inställningen till döden som hon har.

"Jag har aldrig träffat morfar men jag längtar efter honom ändå ibland." säger hon. "Jag längtar också efter honom ibland. Och saknar honom." svarar jag. Så kramas vi lite. "Skulle du bli ledsen om jag dog, mamma?" frågar hon. "Jag skulle bli så ledsen att hjärtat skulle gå sönder."

Totalt jättesönder. Så låt bli det.