Det blev en regnig och blöt promenad för mig och Soccer för några timmar sedan. Men vad gör man inte för önskade vovven? :)

Soccer är inte vår på pappret. Man kan väl kalla det för foderhund. Vi får ta över ägandeskapet om vi vill men för att vara ärligt är den här lösningen superbra just nu. Är det något jag lärt mig genom åren så är det att min hälsa svajar rejält. Jag har haft långa perioder då jag knappt orkat ta hand om mig själv. Om det blir en sådan period igen är det väldigt skönt att ha Soccers ägare så nära och ännu involverad.

In i våra hjärtan har han tagit sig, Soccerbiten. Benjamin, som ändå är den i familjen som är mest svårflirtad, sa igår "Mamma, vet du va ja äschaj? Ja ÄSCHAJ att Soccej boj häj!"

Det går inte att inte älska den där vovven... <3

Det svider lite av dropparna. Det "skär" lite då blixten lyser upp ögat. Jag blir halvblind ett antal timmar efteråt. Men det måste ändå göras så att läkaren ser att det inte blivit några blödningar på ögat på grund av diabetesen.

Men nu så är det gjort och det dröjer ett tag till nästa gång. :) Kolla in så stora pupillerna blir: