En mikropaus vars värde inte på något sätt motsvaras av den ynka minut som den varar. Värdet är så mycket större.

Jag låg där och tänkte på min syster, som förlovade sig med sin Fredrik för två dagar sen. Jag tänkte på att detta måste vara en av sommarens bästa dagar, att mina barn är friska och underbara och att jag och Marcus firar sexårig bröllopsdag på söndag. Och då infall sig den där känslan. Lycka. Genomsyrande, bubblande lycka. De där stunderna varar bara i sekunder, de där berusande lyckliga stunderna. Och så tänkte jag att "detta vill jag ha ett minne av, ett fotografi". Sagt och gjort.

Det ligger inte alls långt bort från huset på landet. Ändå var det typ tusen år sedan vi var där. Men idag blev det glassutflykt. Vi hittade en sjörövarbåt och massa tyska turister som lunkade runt i tofflor, med lurviga hundar och kepsar.

Den lilla lanthandeln hade öppet 9-11 och 14-16 och var alldeles förtjusande. Precis som i Barnen i Bullerbyn. :)

En liten stund. En liten, liten stund mellan alla utflykter och matlagningsstunder, mellan gung och lek och kramar på gräsmattan, saftblandning och fotografering av lekande och lyckliga barn. En liten stund av Ingenting. Bara... Ingenting. Sitta ner och blunda. Så skönt. :)

I Grindsjön lärde jag mig att simma. Jag minns det tydligt. Jag var fem, sex år. Mina äldre syskon och mamma hade visat hur man skulle göra med ben och armar men jag hade inte riktigt fått till det ännu. Men en dag bara gick det. En dag bara kunde jag... Så stolt jag var! "Mamma, titta!! Titta, jag KAN!"

Den känslan är den bästa i världen för ett barn. Jag KAN!

Då Marcus slutade jobba i måndags och vi hade hämtat honom vid tåget i Uddevalla beslutade jag mig för att ta med dem till just Grindsjön. I tisdags hade vi därmed en väldigt fin förmiddag där tillsammans. Bara vi. Lek. Bad. Fika.