Fina påskkärringar!

Idag är det ett år sedan Linda gick bort. Ganska exakt på timmen med, har jag för mig. Det var en solig dag då, liksom idag, och jag minns att jag precis hade tagit fram vårjackan. Liksom nu.

Fy sjutton. Fy sjutton för att  behöva lämna sina små barn, vinka farväl och veta att man ser dem för sista gången, och att de ser sin mamma för sista gången. Fy sjutton vad hemst, omänskligt, otänkbart, ångestframkallande...

Jag träffade bara Linda en gång, men hade kontakt med henne via nätet under några år. Det kändes som om jag kände henne, även om jag inte tillhörde hennes närmaste krets. Och framför allt kände jag FÖR henne. Jag led med henne, våndades, och skämdes nästan över den otroliga tacksamhet jag kände inför att det inte var jag. Det var inte jag som behövde dö, inte jag som behövde fajtas med alla känslor som följer med en dödsdom.

Varje dag vill jag påminna mig själv om att ta hand om mig själv, mina barn, mina nära, mina kära, mina vänner. Förr eller senare får vi alla sällskapa Linda, det är ett som är säkert, och man får inte låta oron eller ångesten över den dagen styra livet. Istället ska man låta glädjen över att inte behöva hantera den dagen ÄN styra livet - låta den berika livet och få oss att tänka på vad som faktiskt är viktigast. Kärleken.

11 mars var vi på dop. Marcus kusin Karin fick sitt andra barn i höstas; en liten Hugo som nu döptes. Hela Marcus släkt är så mysig! Detta var på hans mammas sida, där han har två kvinnliga kusiner och en manlig. Det ligger mycket i det där att man inte bara får en person då man gifter sig, man får även en hel släkt. Idag behöver man inte ens gifta sig för att ens parters släkt ska komma på köpet, och då är det lyckosamt att ha sån tur som jag haft. Det vimlar av trevliga prickar i Marcus familj, både den närmaste och den lite större.

De här två; Lyckeli och Amanda, de gillar verligen varandra. Kusiner är fina grejer!

Benjamin hamnade visst på sne, men han är söt på det hållet med.

Nu har jag snart klarat tre veckor helt utan godis. Jag har flera andra som hänger med mig, bland annat Jenny och Veronica. Den 9 mars är månaden avklarad och då ska jag få åka till 4gott och köpa en påse godis. Sedan kör jag godisfritt 12 mars - påskafton igen. Lite påskuppehåll och sedan blir det en månad till. Heja mig!

Från en sak till en annan  - från mitten av januari är Lyckeli helt blöjfri! Ojoj va vi har kämpat, men sedan bara släppte det. Skönt! - tycker både Lyckeli och hennes mamma, som kan halvera blöjmängden att släpa hem från Maxi.   

Är det någon av er som läser min blogg som har jättesvårt, alltså JÄTTESVÅRT att tappa i vikt, liksom jag? Som sliter och kämpar och ändå inte når rimliga nivåer? Jag snackar alltså inte om "åh, herregud jag väger skitmycket, typ SEXTIO KILO!" utan jag snackar om en hälsosam vikt, en okej vikt. Kan ni inte berätta vad ni gjort om ni har lyckats i så fall? Jag undanber mig kommentarer som "Jag bara åt mindre." eller "Börja träna!!". Har man samma problem som jag så kan man nog lista ut att det är mer än så jag är ute efter. Tusen tack på förhand!

*frustrerad*

Jag tycker den är så jääävla rolig!   

Morfar dog hösten 1998. Mormor dog våren 2006. Jag får än idag impulsen att ringa mormor då det hänt något roligt eller om jag har en jobbig dag. Men det går inte... Fina morfar som lärde mig köra moped, att svarva och att hitta kantareller. Underbara mormor som lärde mig brodera, som serverade spikar och pojkar (spikar var långsmala smörgåsar och gossar var vetebrödsflätor, med eller utan pärlsocker på) och som alltid lyssnade på "Ring så spelar vi" och "Det ska vi fira". Som syrran sa - vi har haft fina förebilder! Jag saknar dem. Varje dag.

Han for i golvet idag. Rätt ner, händerna var fullt upptagna av att hålla en rockring bakom ryggen. Älskade, fina Benjamin, svullen som om han hade haft en prinskorv under överläppen. Blodet forsade från både läpp och  näsa och nu har han ett rejält sönderbiten överlätt och en lite lätt sönderbiten underläpp. Min älskade, fina, stackars unge som grät tårar stora som lillfingernaglar. En ömmande storasyster som blev orolig och utbrast "Nej, han bjöder, min Benjamin som jag äjskar så mycke!" och en mamma som blödde lika mycket som sin son, fast i hjärtat.

Sånt där är jobbigt. Jag önskar det aldrig behövde hända.