Ja, om jag räknar från dagen innan Benjamin föddes har jag gått ner lite mer än 42 kg. Här är han dock några dagar på före-kortet så det är "bara" 26 kilos skillnad. Men så skönt!

Lyckeli fick MASSA nya kläder efter min tur till Ullared. MASSA! Eller ja, inte SÅ mycket men knappt tio par brallor, jacka och fodrade regnbrallor, trosor, strumpor, leggings, strumpbyxor, mössa. Så ganska massa. Benjamin ärver ju hennes så jag tänkte inte på att köpa annat än strumpor och kalsonger till honom, samt mössa och vantar. Men han var lika glad för det! Ojoj, rena kalaset att få prova nya kläder, tyckte han, och ställde stolt upp på kort. Lyckeli, däremot, var endast intresserad av hårspännena. De skulle sitta i håret. Alla. På en gång. Sisådär 20 stycken...

JAG ÅNGRAR MIG!

Jag ångrar så att jag inte köpte denna jacka! TÄNK om jag hade kommit på att jag hade kunnat köpa den i present till mig själv från svärmor eller från mamma. TÄNK! Nu gjorde jag inte det utan snålheten satte in och jag valde att lägga undan den.

GAAAH!

Min storasyster är en av ägarna till Einars konditori i Uddevalla. Jag har skrivit det förr och jag har också skrivit om mina kollegors stora glädje över detta. Haha - de får ju bulle och kaka varje gång jag har hälsat på syrran.    Nu var det länge sedan vi var där för att hälsa på men i måndags var vi faktiskt lediga, hela familjen, så då passade vi på att åka dit, käka god fika, låta barnen baka lite och sedan ta med några muffinskakor hem. Vissa har det bra, det måste ni hålla med om!

Barnen fick göra marsipanrosor och sedan valfria figurer att ta med hem. Här får Lyckeli lite expertis av Sanna, som står i bageriet, medan Marcus hjälper Benjamin göra Pippis pappa. Pippi och Pippis pappa är favoriterna nummer ett och två här hemma för Benjamin. Det är ett evigt tjattranade om dessa två från morgon till kväll så ni kan gissa hur lycklig han blev då han i en liten kartong fick ta med sig en alldeles egen marsipan-Pippi och liten marsipan-pappa.

Min kära storebror har flyttat till ny lägenhet i Uddevalla. Han har längtat dit ganska länge efter att ha bott en bit upp i Dalsland, så det var roligt att han äntligen fick både möjlighet att flytta och sedan tag på en så fin lägenhet. Vi for upp för att hälsa på honom samt kolla i nya hemmet och fick en fantastiskt mysig kväll med brorsan och hans två barn. Vi gjorde egen sushi och alla smaskade i sig så det stod härliga till. Sushi är så lätt att göra både veggo och med fisk, så att alla blev nöjda och glada.

Jag är trött och sliten och har haft en ganska tung eftermiddag på jobbet, med elever som för en gång skull tagit slut på mitt tålamod och som gjort mig otroligt frustererad. Ni vet, en sån där dag då man egentligen inte borde ha gått upp ur sängen från första början. Men till slut, närmare halv sju, kom jag i alla fall hem efter några timmars förberedande inför morgondagen, och då jag öppna dörren möts jag av glada rop och plask från badrummet. Där sitter världens två finaste små rumpetussar och badar.

"Heeeeej!" ropar Benjamin.

"Mamma! Mamma, vi badar!" ropar en lika lycklig Lycka.

och så fortsätter hon...

"Benjamin bajsade förut..."

"Så bra!" börjar jag, då Benjamin är mitt i en intensiv potträning.

"...och det kom bajs I HELA HUSET!!" fortsätter hon sedan.

Jag visste det. Det finns en Gud. Det finns en Gud och han sa till mig att jobba läääänge idag, få saker gjorda där och samtidigt undkomma The bajsolycka of the history här hemma. THANK YOU, LORD!

Idag fick bli en hemmadag för Lyckeli. Förkylningen har gjort henne ganska slemmig och då är det bäst att vila hemma med sin pappa och storasyster när de ändå är hemma. Och vad passar bättre än att måla lite då?

     En giraff och en gubbe a la Lyckeli. *kärlek*

Tjohoo! Att gunga är värsta balla grejen! Tänk att det kan vara lika roligt varje gång... själv blir jag sjösjuk av att bara titta på deras gungande. Det blir bara värre och värre med åren, det där sjösjukeriet. Saker som går runt kan jag inte åka på Liseberg alls, utan tycker Sagoslottet är en trevlig attraktion i lagom fart. Balder funkar de gånger jag känner för att öka adrenalinmängden i kroppen till nära-på-död-nivå, och jag väljer Balder framför Slänggungan aaaalla gånger. Konstigt, det där.